Numera gör jag ingenting med vänster hand. Den är bruten, inpackad i gips. Jo, jag vet att jag redan förra vecken skrev om isfläcken som blixtsnabbt förvandlade mig från frisk och rask till handikappad. Men nu handlar det inte om skandalen att trottoarer blivit till puckelpistar eller vad det kostar sjukvården. Det handlar om alla som oavsett årstid tvingas klara vardagslivet med bara en hand.

Hallå Peter Englund och ni andra i Svenska Akademien, kan jag till en början få föreslå att ni ändrar definitionen av ordet ena-handa i er ordlista. Jag kan gå med på förklaringen tröttande men att det är något enformigt stämmer inte. Snarare är det någonting alldeles påtagligt olika, från sekund till sekund. Åtminstone för den som – på grund av sjukdom eller olycka – handlöst måste hantera ett nytt vardagsliv.

Aldrig har jag tänkt på räckan av invanda grepp som hakar i varandra, från morgonens första vakna sekund när vi tar om kudden till nattens sista, när vi famlar efter vattenglaset eller släcker lampan.

Handfallen är vad man är. Helt oförberedd står man där utan att kunna trycka ut en tandkrämsdutt, öppna en burk eller knyta sin sko. Inte är det någon nyhet att både kök och förpackningsindustrin kräver två friska händer, minst – ibland får även den med starka nypor ta till tänderna. När man som enarmad ska forcera en plastinpackad ost hjälper ingenting. Minst av allt svordomar. Själv lyckades jag ta mig igenom plasten med ett välriktat hugg från kökslådans vassaste kniv, att jag inte samtidigt amputerade några fingrar var väl rena tillfälligheten. Nöjd plockade jag fram osthyveln. Men sen då? Hur skär man ost med en hand? Enda sättet var att trycka armbågen rakt ner i grevén, för att hålla den på plats.

Det blev en skiva. Den blev mycket sned. Sen var det dags för TV4:s Förkväll, programmet som Elisabet Höglund hoppat av och på med sådan högröstad upprördhet att jag fått för mig att det måste vara en riksangelägenhet. Eller åtminstone något som vi inte helt purunga bör strida för, likt Höglund. Just denna kväll tjattrades, tyvärr kan jag inte hitta något bättre ord, det runt en 20-årig tjej som skulle sminkas till något mer – ungdomligt. Lite rockigare så där. Sen fick vi tips på kläder att sjava runt i hemma. Första rådet var slinkiga underkläder, som eventuellt kunde kompletteras med kofta och tights om man behövde gå ut.

Just då visade min termometer minus 16 grader.

Bästa Elisabet Höglund, är du helt säker på att du ska satsa ditt krut på Förkväll? Klockan 17.00 har du dessutom bara oss handikappade i soffan, plus pensionärerna. Åtminstone få som står mitt i rusat-hem-för-att-fixa-middan-stressen.

Själv fick jag akut Förkvälls-depression, vilket är lätt hänt för oss som tappat greppet och därtill saknar såväl ungdomligt putande bröst som läppar. Trösten kom snett bakifrån, från radion, där man talade om det som en bruten kvinna mest av allt behöver.

Tyvärr hörde jag fel. Ordet var inte handledsbalans. Det var den gamla vanliga handelsbalansen man menade.