Det hänger en röd, knuten diskhandske utanför Dramatens pampiga fasad och inne på Stora scenen har De sju städerskorna plockat fram sina skurhinkar. Själv har jag lyckats riva en vägg - nåja, en skånsk snickare gjorde jobbet - och lärt ett nytt ord. Limträbalk.
Det är den balken som förhindrar att hus brakar ihop när den bärande väggen, själva hjärtväggen, är borta.
Det började så oskyldigt med tanken att två små rum skulle bli ett. Ett större. Vi river väggen, sa jag fylld av stundens ingivelse. Det var innan vi förstått att hjärtväggen var en hjärtvägg. Insikten dämpade entusiasmen bara för stunden, snart vidtog nästa projekt: Att hitta en snickare.
Varje landskap är fyllt av hantverkare som ytterst sporadiskt svarar på sina telefoner. När man väl fått napp inleds fas nummer två: Den stora väntan. Jag kommer på måndag, säger snickaren. Allra senast nästa vecka, säger elektrikern. Före påsk är jobbet klart, lovar rörmokaren.
Och det blir måndag och nästa vecka, det blir påsk och kanske till och med midsommar, utan att man ser röken av en karl i blåställ. Eller också kommer han - det är alltid en han, var finns kvinnliga hantverkare med mer utvecklad empati för nödställda husägare? - men försvinner lika fort. Efter att ha snabbkollat själva uppgiften och satt sin väska i ett hörn.
Väskan kan stå kvar ganska länge. Oöppnad. Redan när den anlände insåg man dess funktion som punktmarkering, att hantverkaren behövde markera sitt revir. Han kunde lika gärna ha kissat in en hörna.
Med en väska som väntar på sin ägare kan man bara ansluta sig till väntandet. Och si, en vacker morgon är hantverkaren där.
Han kliver genom häcken i gryning, som sagans prins på väg till Törnrosa. Hantverkare kommer alltid i gryningen, när de väl kommer. Därför låter man sig väckas utan knyst, stirrar glosögd på väskan som äntligen öppnas, ser hur jobbet börjar utföras - äntligen är det dags.
Tills något händer. Det kan vara verktyg som fattas, en telefon som ringer, andra hantverkare som måste gå emellan - kort och gott något som gör att hantverkaren försvinner ut genom häcken. Igen.
Jag kommer på måndag, säger snickaren. Allra senast nästa vecka, säger elektrikern. Och så är det bara att återvända till ruta Gå.
Men nu är väggen borta och limträbalken på plats, åtminstone om vi vågar tro ryktet. I påsk åker vi ner och tar över det andra jobbet. Efterstädningen. En flyktig blick hemma säger att det inte är min bästa gren. Trots alla ambitioner om sparsmakad estetik dyker de alltid upp: de små högarna.
Med brev och räkningar, med sånt som ska sparas och sånt-som-ska-slängas-bara-man-först-gått-igenom-högen-saker, med dvd-filmer som ska lämnas tillbaka - ja, allt vad det nu är.
I min barndom fanns det något som hette vårstädning. Det var då mamma for runt som ett jehu och pappa höll sig hemifrån, tills friden och dammet åter lägrat sig.
Nu åker jag till Österlen och städar efter min hjärtvägg. Sedan är det kanske dags att köra en mer lokal variant av Vårruset här hemma.
