”De bästa togs ut till match. Fick man inte spela följde man med och hejade. Så var det bara och det var ingen som tyckte att det var nog konstigt med det.”

Maken berättar om hur det gick till under hans ungdoms volleybollkarriär. Inte för första gången. Och säkerligen inte för sista. Jag är tränare för ett gäng femtonåriga fotbollstjejer och toppning kontra bredd är en återkommande diskussion i vårt hem. Liksom i många andra amatörtränares, inbillar jag mig. Vi vill ju så gärna göra det bästa för alla i laget. Att alla ska ha kul. Och fortsätta idrotta. Men också att det ska gå bra på matcherna. Ibland är det svårt att få ihop ekvationen.

Jag funderar på det när jag läser Centrum för idrottsforsknings skrift ”För barnens bästa”, en antologi om idrott ur ett barnrättsperspektiv. Sedan ett par år tillbaka har Riksidrottsförbundet nämligen inskrivet i sina riktlinjer att verksamheten ska bedrivas ur ett barnrättsperspektiv och följa FN:s barnkonvention. Det låter självklart. Men frågan är vad det innebär i praktiken.

Jonny Hjelm, professor i historia som forskar om tävlingsidrott, skriver om hur debatten om och synen på barn- och ungdomsidrotten har svängt genom åren. Från att den hade hyllats som fostrande och karaktärsdanande växte kritiken från det sena 1960-talet och framåt. Fokus lades på utslagningen av de svagpresterande barnen och deras situation. Idrottstävlingar beskrevs som fördummande spektakel och krav ställdes på en mindre prestationsinriktad idrott.

Under 1970- och 80-talet etablerade sig den beteendevetenskapliga idrottsforskningen i Sverige och kom fram till slutsatser som att ungdomar genom idrotten fostrades till att bli egoistiska och aggressiva och att knappast någon annan verksamhet kunde mäta sig med idrotten när det gällde utanförskap och negativa upplevelser.

1990- och 2000-talets idrottsforskning har varit mer nyanserad men i samma anda och idrottsrörelsen har tagit intryck. I Riksidrottsförbundets idéprogram ”Idrotten vill” från 2009 betonas lekfullhet och individanpassning med fokus inställt på ett livslångt idrottande.

Att bedriva idrott ur ett barnrättsperspektiv är alltså inte att alla ska göra precis lika utan att tona ner tävlingsmomentet och försöka göra det bästa utifrån varje barns förutsättningar och erbjuda verksamhet på olika nivåer.

Det är en fin målsättning som är lätt att skriva under på. Men knappast facit för ledarna ute i klubbarna och de vardagsproblem de ställs inför. För om barnet själv till exempel vill träna och tävla i den tuffaste gruppen trots att det egentligen inte hänger med, vad är bäst ur det barnets – och de andra barnens – perspektiv då?

”Det är ert eget fel, hade ni toppat från början hade ni inte haft det problemet”, hävdar maken. Jag håller inte med honom. (Som vanligt, om ni frågar honom). Hade vi toppat från början hade vi kanske överhuvudtaget inte haft något lag i dag.

Men lite absurt är det ändå att prestation har blivit så kontroversiellt och omdebatterat just när det gäller idrott, i ett samhälle där vi annars numera tävlar i allt: sång, utseende, betyg, bästa jobbet och största avkastningen på börsen.