Fick just ett kuvert från banken med uppgifter om bolånet. Det rullar på. 58 år kvar innan det är löst. 116 höst- och vårterminer, en blinkning i tiden bara. Möjligen hinner Golfströmmen vända och fastighetsmarknaden i Norden kollapsa till följd av ny istid fram till dess. Men banken kommer att få sina pengar, var så säker.
Av någon anledning börjar jag fundera på mäklarnas säljlappar, instoppade i brevlådan flera gånger i veckan. Och på grannarna, en förtjusande barnfamilj. Över hundra, som lite hetsigt trängdes i trappen, kom när deras ljusa lägenhet visades för en dryg månad sedan. Hysterisk budgivning och nytt kvartersrekord, fyra miljoner plus. Ny granne troligen från provinsen, ung, singel och verksam i framgångsrikt medieproduktionsbolag. Låter det som solbrillor, Acnejeans, tveksam musiksmak och jobbigt formgiven motorcykel utanför dörren? Eller bara som mina fördomar om kvarterens utveckling?
Låneinstituten slopar topplånen, det blir kortsiktigt billigare att ta ut sin livsinkomst och mer därtill i förväg. Man behöver inte vara ekonom för att se sambandet till att priserna på borätterna går upp. Fyra miljoner för utsikt mot – trots vita lägenheter och kök med livsstilsambitioner – ändå ganska dyster bakgata?
En mäklarfirma med sedvanligt bredslipsade unga män i stolarna öppnade nytt kontor i före detta pälsaffären runt hörnet bara för någon vecka sedan. Nu finns det fyra eller fem inom en 200-metersradie. Strax efter råkade de alla ut för sin första stora prövning. Det var under ”Runar är inte här”-söndagen när det blev uppenbart att ett antal VW Passater och Ford Sierror i 80-talskulörer körandes omkring utan att hitta parkering i kvarteren kring Rörstrandsgatan hädanefter kan betyda tre saker: A: Det är helg. B: Det är helt vanlig lördag-söndagsrusning i arkitekt Birger Johnsons Filadelfia, ”Hela livets kyrka”, med 2 300 sittplatser. C: Det är muslimsk demonstration precis utanför.
Ett anti-segregationsevent kvarterets invånare, lattedrickande helgminglare och söndagsvisningsstressade mäklare som bekant kan tacka Runar Sögaard för.
”Allah är stor”, ropar någon i megafon.
”Poof! Där försvinner en halv miljon i budgivning för en lägenhet som just visades på Birkagatan”, fantiserar jag om långsiktiga socioekonomiska effekter av relationerna mellan Filadelfia och islam.
Status på både Filadelfiakunders och demonstranters bilar avslöjar att de körts förbi ännu endast på planeringsstadiet existerande vägtullar in till min stadsdel. Här grupperas de flesta på grund av yrke, ålder och – framför allt – kreditvärdighet i marknadsförarnas målgruppssegment med rubriker som ”individualister”, ”superkonsumenter” och ”storstadspuls”.
Fotfolket i de frireligiösa och de islamiska församlingarna hamnar däremot i rutan ”trygghet och traditionella värderingar” långt ner på samma marknadsförares positioneringskartor. De är utan att veta om det shoppingdemografiska bröder och systrar med varandra. Vilket gör dem till lika främmande blippar på radarn i vår nygentrifierade stadsdel.
Men pastor Runar då? Han skulle platsa, det ser om inte annat församlingens tiondepengar till. Synd att han inte var där.
