För första gången i modern tid är rovdjuren på frammarsch i Sverige. I runda slängar tassar cirka 3 000 rovdjur omkring i de svenska skogarna i dag: lo, björn, järv och varg. Och där de drar fram blandas skräck med fascination och förtjusning.
De starka känslorna väckte nyfikenheten hos tre medelålders män som har många års erfarenhet av att skildra naturen i text och foto, Magnus Elander, Johan Lewenhaupt och Staffan Widstrand. För nästan fem år sedan bestämde de sig för att på heltid ägna sig åt att beskriva de svenska rovdjuren, i reportage, i utställningar och på Internet.

Nu är projektet slut och de förundras över hur mycket tid de har tillbringat ute i fält och tillsammans med de människor som lever i rovdjurens närhet, något som de tycker har varit oerhört positivt.
- I hålorna där andra bara stannar för att tanka har vi fått komma hem till folk och ventilera problem och glädjeämnen, säger Johan Lewenhaupt.
De har letat efter de människor som inte är så förutsägbara. Efter åtskilliga månader på
landsbygden konstaterar de att de flesta är överens om att det ska finnas långsiktigt hållbara rovdjursstammar i Sverige. Frågan är var, hur och på vilket sätt. I den offentliga debatten är det extremerna som hörs.
- Åtta procent av jägarna tycker att vargen ska bort. Varför ska man leta upp den fraktionen som representant för vad folk tycker? frågar Staffan Widstrand.
I stället får en jägare träda fram som gärna vill skjuta en eller annan varg i framtiden. Men ska det bli möjligt måste stammen först bli stor och avarterna av tjuvjakt måste bort. En annan jägare är mer rädd för en älgko med kalvar än att stöta ihop med en björn eller varg.

På flera sidor i boken har männen i rödrutiga skjortor och gröna byxor fått lämna plats för kvinnor. En länsjaktvårdskonsulent i de värmlandska vargtrakterna, en djurskötare som blev plastmamma åt ett lodjur, en kvinna som bor med björn inpå knuten och som lider av svår björnfobi.
- Kvinnor ser inte lika dramatiskt på rovdjuren. De är mer nyanserade, ser att det finns
problem men att människan nog får acceptera att dessa djur kommer att finnas.
Ofta handlar konflikterna inte i första hand har med rovdjuren, om motsättningarna mellan människor på landsbygden och makten i Stockholm.
Efter de nästan fem åren med rovdjur vill de tre i projektet få en vargdebatt som handlar om ett djur på fyra ben, inte om orättvisor mellan stad och land. Ett krav som ofta hörs från lokalbor är att i alla fall någon varg i traktens flock borde få skjutas, för att så att säga lätta på trycket.
- Men om det är en vargfamilj som inte gör någon skada alls, vad är problemet? En annan varg kanske plötsligt dödar 100 får. Och sådana kommer det att finnas hela tiden. Ta dem. Varför ska man jaga vargar som inte har gjort någon förnär? tycker Staffan Widstrand.
Fast skräcken för framför allt varg, och även björn finns, det är de mycket medvetna om.
- Men om de inte vågar gå ut när det är tio vargar, vågar de då gå ut när det är nio?

Under åren med rovdjursprojektet har de tre fått en djupare syn
på djuren. De är mer övertygade nu att vargen inte går att ha där samerna har sina renar, eftersom vargen splittrar hjordarna milsvitt omkring. Ingen tycker att rovdjuren ter sig farligare eller blodtörstigare. De påpekar att sist en människa dödades av varg i Sverige var 1821.
- 35 000 människor måste varje år uppsöka läkare för att de har blivit skadade av sina husdjur. Tänk om en enda av dem hade skadats av en varg. Vilket jävla liv det skulle bli, säger Staffan Widstrand.
Och människor dödar och misshandlar människor, därav klassificeringen som det femte rovdjuret.
Många av fotografierna i boken är tagna i hägn. I naturen visar sig djuren inte ofta. Staffan Widstrand har tillbringat sammanlagt tre månader i ett varggömsle, mitt i Värmland där vargflockarna är som tätast i landet. På nätterna ylade djuren runtomkring honom, nära. Men de gäckade honom.
- När jag kom tillbaka till bilen hade den pinkat på däcket och bajsat på vägen.
Men två gånger såg han dem skymta förbi. Några sekunder av grålurvig
päls. Sedan borta.
För första gången i modern tid är rovdjuren på frammarsch i Sverige. I runda slängar tassar cirka 3 000 rovdjur omkring i de svenska skogarna i dag: lo, björn, järv och varg. Och där de drar fram blandas skräck med fascination och förtjusning.
De starka känslorna väckte nyfikenheten hos tre medelålders män som har många års erfarenhet av att skildra naturen i text och foto, Magnus Elander, Johan Lewenhaupt och Staffan Widstrand. För nästan fem år sedan bestämde de sig för att på heltid ägna sig åt att beskriva de svenska rovdjuren, i reportage, i utställningar och på Internet.

Nu är projektet slut och de förundras över hur mycket tid de har tillbringat ute i fält och tillsammans med de människor som lever i rovdjurens närhet, något som de tycker har varit oerhört positivt.
- I hålorna där andra bara stannar för att tanka har vi fått komma hem till folk och ventilera problem och glädjeämnen, säger Johan Lewenhaupt.
De har letat efter de människor som inte är så förutsägbara. Efter
åtskilliga månader på landsbygden konstaterar de att de flesta är överens om att det ska finnas långsiktigt hållbara rovdjursstammar i Sverige. Frågan är var, hur och på vilket sätt. I den offentliga debatten är det extremerna som hörs.
- Åtta procent av jägarna tycker att vargen ska bort. Varför ska man leta upp den fraktionen som representant för vad folk tycker? frågar Staffan Widstrand.
I stället får en jägare träda fram som gärna vill skjuta en eller annan varg i framtiden. Men ska det bli möjligt måste stammen först bli stor och avarterna av tjuvjakt måste bort. En annan jägare är mer rädd för en älgko med kalvar än att stöta ihop med en björn eller varg.

På flera sidor i boken har männen i rödrutiga skjortor och gröna byxor fått lämna plats för kvinnor. En länsjaktvårdskonsulent i de värmlandska vargtrakterna, en djurskötare som blev plastmamma åt ett lodjur, en kvinna som bor med björn inpå knuten och som lider av svår björnfobi.
- Kvinnor ser inte lika dramatiskt på rovdjuren. De är mer
nyanserade, ser att det finns problem men att människan nog får acceptera att dessa djur kommer att finnas.
Ofta handlar konflikterna inte i första hand har med rovdjuren, om motsättningarna mellan människor på landsbygden och makten i Stockholm.
Efter de nästan fem åren med rovdjur vill de tre i projektet få en vargdebatt som handlar om ett djur på fyra ben, inte om orättvisor mellan stad och land. Ett krav som ofta hörs från lokalbor är att i alla fall någon varg i traktens flock borde få skjutas, för att så att säga lätta på trycket.
- Men om det är en vargfamilj som inte gör någon skada alls, vad är problemet? En annan varg kanske plötsligt dödar 100 får. Och sådana kommer det att finnas hela tiden. Ta dem. Varför ska man jaga vargar som inte har gjort någon förnär? tycker Staffan Widstrand.
Fast skräcken för framför allt varg, och även björn finns, det är de mycket medvetna om.
- Men om de inte vågar gå ut när det är tio vargar, vågar de då gå ut när det är nio?

Under åren med rovdjursprojektet
har de tre fått en djupare syn på djuren. De är mer övertygade nu att vargen inte går att ha där samerna har sina renar, eftersom vargen splittrar hjordarna milsvitt omkring. Ingen tycker att rovdjuren ter sig farligare eller blodtörstigare. De påpekar att sist en människa dödades av varg i Sverige var 1821.
- 35 000 människor måste varje år uppsöka läkare för att de har blivit skadade av sina husdjur. Tänk om en enda av dem hade skadats av en varg. Vilket jävla liv det skulle bli, säger Staffan Widstrand.
Och människor dödar och misshandlar människor, därav klassificeringen som det femte rovdjuret.
Många av fotografierna i boken är tagna i hägn. I naturen visar sig djuren inte ofta. Staffan Widstrand har tillbringat sammanlagt tre månader i ett varggömsle, mitt i Värmland där vargflockarna är som tätast i landet. På nätterna ylade djuren runtomkring honom, nära. Men de gäckade honom.
- När jag kom tillbaka till bilen hade den pinkat på däcket och bajsat på vägen.
Men två gånger såg han dem skymta förbi.
Några sekunder av grålurvig päls. Sedan borta.

Susanna Baltscheffsky
Susanna Baltscheffsky