Det sista jag såg innan jag drog lager på lager av gardiner för fönstret var snöflingor som yrde mot natthimlen. När jag tidigt följande morgon skyndar mot Euston Station i norra London knarrar det under skorna. Inte en buss i sikte. I en gatukorsning står en sorglig liten Vauxhall och slirar hjälplöst. Det är måndagen den 2:a februari, dagen då Storbritannien drabbas av sitt tyngsta snöfall på 18 år. En dag då flygplatser och tusentals skolor hålls stängda, operationer ställs in på landets sjukhus och Arsenals värvning av den ryske fotbollsstjärnan Andrej Arsjavin är en hårsmån från att gå om intet för att personalen på fotbollsförbundet FA, i likhet med 6 miljoner andra britter, stannat hemma från jobbet. Totalt beräknas kostnaderna för utebliven arbetstid den här dagen motsvara 1,2 miljarder pund. Allt för några ynka centimeter snö.
Jag växte upp i Norrland. Vad jag vet har skolorna i min hemkommun aldrig hållit stängt på grund av vädret. Inte ens då taket till Hagaskolans gympasal rasade in under snömassorna någon gång på 1980-talet. Eleverna fick ha utegympa istället. I Umeå betydde allt mer än -15 C utegympa. Hela klassen tvingades snörvlande hasa runt i skogen på bakhala längdskidor när termometern i lärarrummet visade -14,9. Regler var till för att följas. Det är sånt som fått mig att hata snö. Men i London gör det tunna vita täcket folk lika storögt entusiastiska som barnen i Narnia. Tusentals har samlats för att åka nedför Primrose Hill på skidor, kälke eller vad som helst som glider på snö.
Som genom ett mirakel lyckas jag trots alla inställda tåg krångla mig fram och tillbaka mellan London och Birmingham. På kvällen tar jag igen mig på en pub vid King's Cross. Jag ler ansträngt åt bartenderns stickade tröja med renar. Bredvid mig konstaterar en man att inuiterna minsann har hundratals ord för snö. Damsällskapet ler intresserat: ”Really?” Nej, dumskalle, tänker jag. De har inte fler ord för snö än vi. Det där är bara en urban myt, en av de mest spridda, byggd på fördomar och gamla stereotyper.
”Det är som på film, snö är så romantiskt.”, kvittrar kvinnan. Som i the Shining, menar du? Snö i massor. All work and no play makes Jack a dull boy. Inte? Jag försöker koncentrera mig på The Guardian. Tidningen ägnar sin kulturbilaga åt ”The joy of snow”. Jag läser en rusig essä om snöns skönhet, oskuldsfullhet och anarkistiska möjligheter. Skribenten har uppenbarligen aldrig hackat fram sin bil ur en glaciär av is bara för att sedan höra startmotorn uppgivet tugga. Jag vänder blad. Där möter mig rubriken ”How to make the perfect snowball”, en steg för steg instruktion till hur man kramar snöbollar. Den, enligt the Guardian, mest romantiska konstarten av dem alla. ”Slut dina händer och rotera dem som om du försökte fånga en insekt utan att döda den”. Jag suckar uppgivet åt denna ogenerade naivitet.
En snöboll kramas naturligtvis med maximal kraft som om du försökte strypa någon. Värmen från de bara händerna ger klotet en blåglimrande skorpa av is, likt pistolkulans mantelhölje. Ispärla kallades detta skolgårdens mest fruktade vapen. Att träffas av en sådan projektil rymde inte minsta antydan till romantik. Bara en fläskläpp, näsblod och besök hos sjuksyster.
