Varför gör regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet upp om den svenska närvaron i Afghanistan?

Det beror framför allt på det parlamentariska läget. Regeringen saknar egen majoritet och Sverigedemokraterna är tungan på vågen i frågor som den här.

Men det innebar väl att de rödgröna skulle ha kunnat få igenom sin linje, som innebar ett snabbare tillbakadragande, med stöd av Sverigedemokraterna?

Ingen vet hur SD skulle ha röstat, men det är mycket möjligt att de skulle ha röstat med de rödgröna. Mona Sahlin hänvisade dock i dag till att det är svensk tradition med breda uppgörelser i säkerhetspolitiska frågor. Det här var helt enkelt inte en fråga som de rödgröna, i alla fall inte S och MP, ville vinna med hjälp av Sverigedemokraternas röster.

Vilken sida fick backa mest?

Sanningen är att skillnaden mellan de båda blocken aldrig var så stor som de ville påskina i valrörelsen. Dagens uppgörelse tar sin utgångspunkt i den internationella s k Kabulkonferensen, som redan tidigare låg till grund för såväl regeringens och de rödgrönas Afghanistanpolitik.

Dagens uppgörelse innebär också att Vänsterpartiet spräcker den rödgröna fronten, trots att Lars Ohly efter valet har varit den mest samarbetsinriktade av de rödgröna partiledarna. Varför?

Det handlar förmodligen mycket om det politiska sällskapet. En Afghanistanuppgörelse med sju partier skulle ha tvingat Lars Ohly att försvara samma linje som statsminister Fredrik Reinfeldt. Kritiken mot Vänsterpartiledaren i det egna partiet skulle sannolikt ha blivit mycket hård efter en sådan uppgörelse, om han ens skulle ha fått skriva under den. Och Lars Ohlys ställning är redan försvagad av det mediokra valresultat.

Vad betyder avhoppet för de fortsatta rödgröna relationerna?

Den rödgröna oppositionen kommer att slitas i sär mer och mer, när partierna nu börjar sätta egenintresset främst. Vänsterpartiets avhopp i Afghanistanfrågan är en del av den processen.