De tyska nazisterna var historiens värsta massmördare, men gjorde samtidigt, på sitt bisarra sätt, anspråk på att vara djurvänner. Ändå är det just Adolf Hitlers förbud av den judiska kosherslakten år 1933 som i mer än 75 år omöjliggjort en sansad debatt kring en av de värsta plågor som drabbar djuren.
Då som nu används kritik av rituell slakt av grupper som med en illa dold agenda vill hetsa upp främlingsfientliga och antisemitiska stämningar. Därför är det inte konstigt att rättrogna ofta och lika stereotypt ser kritiken som ett angrepp på religionsfriheten. Positionerna är så låsta att det var med ett nödrop Sverige fick behålla sitt krav på bedövning när frågan var uppe i EU förra sommaren.
I resten av EU stängs djuren in i mekaniska och roterande Weinberg-trummor, skräckslagna och offer för en industriell hantering som författarna till de gamla skrifterna knappast kunde föreställa sig och än mindre godta.
Det är hög tid att saken åter hanteras för vad det är, en fråga om djurens, och i förlängningen vårt eget, välbefinnande. Den som äter kött har rätt att veta att djuret inte plågats till döds.
Varken i Koranen eller i de judiska skrifterna sägs att djuret inte får vara bedövat, det är en senare och mer världslig tolkning. Vad som däremot sägs är kloka ord: som att djuret ska vara friskt utan skador och att det inte får vara självdött.
Sådana regler är inte unika för islam eller judendomen och fortfarande används rituell slakt bland ortodoxa kristna i Etiopien. I de äldsta europeiska stadslagarna fanns ett stående krav om att ”köttet själv skulle gå in i staden”.
Det här var på en tid då fusk och oredlighet med kött kunde leda till döden för en oförsiktig konsument. Kött kryddades, färgades och blåstes upp med luft av dåtidens matfuskare för att dölja dess härskna tillstånd. Sjuka får spred dessutom en av tidens farligaste livsmedelsburna smittor.
Till skillnad från idag, då vi helt tappat kontakten med matens ursprung, var det självklart för kunden att titta, lukta och smaka och helst själv se djuret levande för att kunna bedöma om maten var säker och sund att äta.
Koranen och Moseböckerna lade stor vikt vid att djuren skulle må bra och inte känna smärta. Slaktaren skulle ha ögonkontakt med djuret som överrumplades av det långa och snabbt dödande snittet. För att uppnå detta måste knivarna slipas vassa och slaktaren genomgå en flerårig utbildning.
Steget till att desperat och sparkande trängas in i dagens Weinberg-trummor kunde inte vara större.
Idag vet vi att även expertens snitt medför smärta. Troy Gibson, en forskare från Nya Zeeland, kunde i höstas visa att djurens nervsystem reagerar med starka och ihållande smärtförnimmelser sedan nervbanorna i halsen skurits av. Motsvarande smärta registrerades inte på djur som hade bedövats.
Några har påpekat att köttet från obedövade djur trots allt borde bli godare, men tillåt mig tvivla. Försök har visat att avblodningen går lika fort eller snabbare efter bedövning. Idag vet vi dessutom att köttet från stressade djur fylls av mjölksyra som gör köttet torrt och inte alls mört och saftigt.
