Foto: NASA
Det vilar lite fornstora dar över de amerikanska rymdcentren, det i Houston i Texas och det på Cape Canaveral vid Floridakusten. Alla vet att det som kittlade och en gång lockade dem hit – mänsklig utforskning av rymden – inte längre är högprioriterat.
USA lägger rymdfärjorna i malpåse i september nästa år. Framtiden efter 2016 är oviss för den Internationella rymdstationen, ISS, som är den största fasta installationen någonsin utanför jordskorpans tunna luftskikt. Och Nasas nästa jätteprojekt med planerad månlandning 2020 omges också av skepsis.
Men här och nu , 2009, ska Christer Fuglesang, som var förste svensk i rymden 2006 göra sin andra resa upp i rymden. Och mitt under för- beredelserna guidade han SvD mellan de gigantiska byggnaderna på Johnson Space Center i Houston som varit hans hemstad sedan 1996.
Det är lite spartanskt, som så ofta i amerikanska offentliga byggnader. Och som alltid hos Nasa, National Aeronautics and Space Administration, är det förkortningar som gäller. Vi befinner oss alltså i JSC och färdas mellan Building 2, 3, 5, 9 och 30, Här finns, förutom laboratorier, två modeller av rymdfärjornas cockpit och besättningsutrymmen, en fullskalekopia av ISS och världens största simbassäng. Där kläs astronauterna i de tunga rymddräkterna för att sedan vistas under vatten i flera timmar och öva moment under EVA – aktiviteter utanför rymdfärjan.
– Det är förvånansvärt likt en rymdpromenad, berättar Christer Fuglesang som noterar att arbetet varit enklare tack vare erfarenheterna från den första resan i december 2006.
Christer Fuglesang kallar sig själv för rymdambassadör och det är ett uppdrag han sköter galant. Nu på mexikansk restaurang med kolleger både till honom och mig, och sedan under en egen pratstund om det som stundar.
– Det känns väldigt annorlunda och lika roligt. Men det är inte samma grej. Jag har inte väntat på det lika otåligt, säger Christer Fuglesang med anmärkningen att förberedelserna varit mer normala. Det vill säga mer avspända än förra gången när färjeprogrammet skulle återupptas efter Columbiakatastrofen 2003.
Jag kan inte låta bli att ställa frågan om det inte är oroligt att fara upp i Discovery som levererades 1983 och har skjutits upp ett 30-tal gånger. Vi vet ju alla hur sliten och omodern en 25 år gammal bil eller en uttjänt mikrovågsugn ser ut.
– Det är ju en av anledningen till att man ska sluta med rymdfärjorna. De var i och för sig designade för att flyga 100 gånger under en total tidsperiod på 25 år och där är man ju nu. Enligt den bästa bedömningen är risken för katastrof större än en på hundra, men det är ju en abstrakt siffra, svarar Christer Fuglesang, par- tikelfysikern som för länge sedan förklarat att han är ateist och ställer sig avvisande till tal om överjordiska fenomen.
Sedan resan 2006 och allt ståhej efteråt har Fuglesang fått inordna sig i den, om inte monotona så i alla fall rutinmässiga, vardagen på Nasa.
– De är våra golden boys och girls, anmärker en assistent lite spetsigt och naturligtvis är det så noterar vi och studerar de tjusigt retuscherade hjälteporträtten av besättningarna som hänger på väggarna.
I och med färjefärden till ISS i juli har 500 människor varit uppe i rymden.
Det är svårt att utröna huruvida avundsjukan gentmot astronauterna frodas i de jättelika Nasakomplexen. Troligen inte, eftersom även hundratals kvalificerade vetenskapsmän och tekniker är fullt sysselsatta med all annan viktig forskning, exempelvis styrningen av kraftfulla teleskop och av obemannade farkoster som övervakar väder, skickar hem foton från andra planeter och spanar efter livstecken i andra galaxer.
Idag är astronautjobbet inte fullt så spektakulärt som det var och det är mindre prat om festande än under pionjärtiden i slutet av 1960-talet. Som mest bekänner astronauterna att illamående hör till vanligheterna och att det kan bli besvär med magen. Visning av toaletten (för det lilla och det stora) ingår i standarddemonstrationen inne i rymdfärjemodellen.
Att kraven på god fysik uppfylldes bevisades i somras av sammanställningar av månfararnas öden 40 år efter den första månlandningen. Tre fjärdedelar av männen som togs ut i Apolloprogrammet lever och är nära 80 eller äldre. På det populära Air & Space Museum i Washington visas just nu en konstutställning med tavlor av en av dem, Alan Bean. En sak som Nasa sägs ha blivit bättre på är att ta hand om astronauterna och deras familjer efter rymdfärderna.
Christer Fuglesang gör ingen hemlighet av att han önskar att Sverige satsade mer pengar på rymdforskning. Europeiska rymdstyrelsen, Esa, svarar för 5 procent av ISS och den svenska andelen av ESA-andelen utgör bara en bråkdel.
Överhuvudtaget märks ingen vilja i dessa ekonomi- och budgetkrisernas tider att anslå medel till rymdforskning och därför hoppas Fuglesang och många andra både på privat rymdforskning och privata rymdfärder. En utredning som beställdes av president Barack Obama ska snart läggas fram och ingen förutspår mer än att månprojektet Constellation nätt och jämnt hålls vid liv.
Besättningen på Discovery sitter i karantän sedan några dagar tillbaka. De enda utomstående som får komma in till astronauternas högkvarter vid Kennedy Space Center, KSC, i Florida är instruktörer och makar och barn.
De sju sover nu dagtid för att vara klarvakna vid uppskjutningen på tisdag morgon, svensk tid.
Vad händer sedan? Kan du jobba kvar i Nasa?
– Antagligen inte. Vi kanske flyttar tillbaka till Europa nästa sommar, säger Christer Fuglesang som utgår från att hösten kommer att fyllas av pr-insatser, något som ingår i denna utvalda skaras uppgifter, med tilllägget att han också letar efter jobb.
