Silverringen med den turkosa stenen är hans enda privata ägodel. Han fick den i avskedets stund. Nu är det hans käraste minne av mamman han förmodligen lämnat för evigt.

Pojken som vill förbli anonym har nyss fyllt 16.

För snart tre månader sedan kom han till transitmottagningen i Solna från en liten by i Afghanistan. Då hade han varit på väg i 55 dagar.

Han ger ett samlat, nästan slutet intryck. Under den cirka en timma långa intervjun rör han inte en min. Med tunn, uttryckslös röst svarar han mekaniskt på frågorna om hur det gick till när han flydde från sin familj och sitt land.

–En man kom och hämtade mig i bil. Det var mörkt ute. Nej, jag visste inte vart vi var på väg, bara att jag måste bort.

Efter pappans död var mamman, han själv och syskonen inkvarterade hos en bror till fadern. Pojken blev hela tiden slagen av sin farbror. Dessutom levde han i ständig skräck för att bli hämtad av talibanerna. Flera i hans omgivning hade försvunnit på det sättet och han ville inte bli en av dem. Han visste att en släkting betalat någon för att hjälpa honom att fly. Därför ställde han inga frågor när mannen kom och hämtade honom.

Mamman, de två yngre bröderna och systern blev kvar. Nej, han har inte ringt dem. Det vågar han inte. Då kanske de råkar illa ut, säger han.

Sverige? Nej, det hade han aldrig hört talas om.

De körde på nätterna och gömde sig på dagarna. Vissa sträckor fick de gå. Den som inte orkade sparkades. Han minns rädslan och den ständiga hungern.

–Dom visade ingen respekt, ingen medkänsla. Ibland fick vi kasta oss i iskalla vatten. Den som tvekade blev slagen. Hade dom sagt att vi skulle dö hade vi varit beredda till det.

En dag släpptes han av på en gata utan att veta var han var. Han minns att han tyckte det var kallt, att han hade för lite kläder. Någon hjälpte honom till det gula huset i Solna där han nu bor. Han fick en säng med blommiga påslakan i en sovsal för fyra med gardiner som hänger på sned och en kortlek i fönsterkarmen.

När han berättar om avskedet från mamman lyser sorgen igenom.

–Mamma sa att jag skulle lita på honom. Därför åkte jag, säger han.

Han är 15 år och kom hit från Somalia 28 november förra året.

Han kom från en by där olika klaner slogs mot varandra. Pappan och en äldre bror hade blivit dödade. Nu var han rädd att själv bli indragen i kriget.

–Det var kaos där, säger han stilla.

Rädslan finns kvar i honom. Han svarar spänt på mina frågor medan han fingrar på den gula nyckelbrickan med nyckeln som går till klädskåpet med de få tillhörigheterna. Fötterna i de gula flip flop-tofflorna vickar oroligt fram och tillbaka.

Bilder?

–Nej, det har jag inga. Hur skulle jag hunnit få med mig det. Jag flydde ju för livet, säger han.

Mamman hjälpte honom att fly till ett grannland. Där blev han hämtad av smugglare efter 15 dagar. Han har ingen aning om hur hon fick ihop pengarna.

Nej, han visste inte heller vart han var på väg. Men visst, Sverige hade han hört talas om.

–Det finns ju ett bra fotbollslag, säger han och det går att ana skuggan av ett leende.

Han säger att han kommit från ett helvete till ett paradis.

Men det är ett kallt paradis. Snö hade han aldrig sett. Han fryser i den tunna arméjackan.

Han har inte försökt kontakta sin familj. Dom är på flykt. Han vet inte var de befinner sig.

Så länge kriget pågår kan han inte återvända. Nu vill han blicka framåt. Helst skulle han vilja stanna för gott.

Vad vill han göra? Vad har han för drömmar? Han siktar högt, är beredd att plugga hårt för att ”bli någonting”.

–Fotbollsproffs eller läkare, säger han lite drömmande.

Långtråkigt att vänta?

–Nej, varför det, säger han lite förvånat. Allt är bättre än krig.