Veckan börjar med en ny snöstorm på Österlen. Sydöstliga vindar piskar huset och havet kan bara skönjas från land. Östersjön ligger inpackad i snö och is. Landskapet utanför mitt fönster leder tankarna till ett besök i Illulisat på Grönland där inlandsisen kalvar ut i Disco Bay. Därifrån kom isberget som sänkte Titanic.

Mitt insnöade tillstånd är förbryllande. Virtuellt kan jag hålla kontakt med den stora världen, utbyta e-post med vänner ända bort i Antipodien. Men det är knappast värt mödan att plumsa till brevlådan vid landsvägen. Jag är globalt uppkopplad och lokalt isolerad.

Detta förbryllande tillstånd sammanfaller med den helt grundläggande omställningen i mina livsvillkor. För ungefär femtio år sedan flyttade jag som gymnasist hemifrån till ett eget litet rum i Ystad. Sedan dess har jag levt som en nyfiken gymnasist som betraktat livet som en lång studieresa och journalistiken som en naturlig förlängning av studentlivet.

Som flyktig vagabond har jag sett varje etapp som ett provisorium och en förberedande rekognosering inför den stora bildningsresan. Den riktiga, seriösa resan som skulle kröna livet som pensionär. Drömmen om ”Le Grand Tour” lever i mitt inre men den blir nog mest en virtuell resa i läshörnet. Världen är visserligen inte större än att den kan omslutas av tanken, men lusten och orken till nya äventyr avtar med åren.

Resan hem har alltså börjat och den omställning som väntar är radikal. Nomadens ambulerande tillvaro övergår i fast bosättning, här i det för tillfället insnöade Norrekås. Den irrande omvägen som gått mellan olika attraktiva vattenhål når nu sitt slut. Hur detta skall gå får vi se. Redan hörs varningsropen om att jag kommer att klättra på väggarna. Kanske det.

Skillnaden? Den viktigaste är pulsen. Den karusell jag stiger av snurrar i allt högre tempo. Visst uppträder ibland spännande akrobater i det som kallas händelsernas centrum, men ofta är det som utspelas där rena snurren. Allt oftare sympatiserar jag med Waldorf och Statler, de två sura gubbarna i mupparna som bankar i balustraden och klagar på föreställningen. När tempo, tillfälligheter och sensationer tar över växer det betydelselösa i betydelse.

I Norrekås hoppas jag snart få tid och ro att lyssna på tystnaden, havet och gräset, när vintern väl ger med sig.

Större delen av sin historia har mänskligheten varit nomadiserande och ur den tillvaron har de flesta av civilisationens frigörande framsteg sitt ursprung, påpekar det franska universalgeniet Jacques Attali. Ur den fasta bosättningen, som omfattar en kort parantes på 6000 år, föds däremot olika obehagliga avgränsningar och repressioner. Deprimerande uppfinningar, ofta riktade mot nomader. Är det vad som nu väntar mig?

Men i globaliseringens tidevarv uppstår nya möjligheter, påstår Attali.

En är den hybrid som verkar passa in på mitt förbryllande tillstånd i Norrekås. Man kan vara fast bosatt och samtidigt leva virtuellt nomadiserande.