Det finns inget som tyder på att han egentligen gillade Sverige. Husmanskost, brännvin, kyla, regn, för att inte tala om de förfärliga journalisterna – mycket var hemskt. Och hans hustru Désirée avskydde landet. Men Jean Baptiste Bernadotte var en samvetsgrann militär och ämbetsman. Han gjorde sitt jobb, och han gjorde det bra.

Den man som för två sekler sedan, den 21 augusti 1810, valdes till svensk tronföljare vid riksdagen i Örebro och åtta år senare uppsteg på tronen som Karl XIV Johan, är utan tvekan en av de bästa statschefer Sverige har haft.

Han är också den ende som bokstavligt talat har blivit headhuntad till ämbetet. Med andra ord: han fick jobbet på meriter. Det normala är att kungar ärver sina positioner eller, om vi vänder oss till medeltiden, att de eller deras vänner tillkämpar sig tronen med våld. Så icke Bernadotte.

Jean Baptiste föddes den 26 januari 1763, son till Henri Bernadotte och dennes hustru Jeanne. Henri var sakförare, en juridisk rang som låg en bra bit under advokatens, och tillhörde en gammal småborgerlig släkt i den lilla sydfranska staden Pau.

Efter att ha praktiserat som jurist i ett par år bytte Jean Baptiste bana vid faderns död 1780 och tog värvning i armén. Eftersom han inte var av adlig börd kunde en officerskarriär inte komma ifråga, varför det dröjde ett helt decennium innan den privilegieutjämnande franska revolutionen gjorde det möjligt för hans befälstalang att komma till sin rätt.

Sedan gick det desto snabbare. Redan 1794 hade Jean Baptiste avancerat till general. Både vid Rhen och i Italien gjorde han sig ett namn, och den militära karriären följdes av en lika imponerande civil. Bernadotte blev ambassadör i Wien, krigsminister i Paris, marskalk i franska kejsardömet, storofficer av Hederslegionen, furste av Ponte Corvo, guvernör av Hannover och administratör av hansestäderna Hamburg, Bremen och Lübeck.

Alla källor ger vid handen att Jean Baptiste Bernadotte skötte sina många uppdrag med bravur. Dessvärre för karriären hade han också integritet nog att inte alltid göra som kejsar Napoleon önskade. Detta medförde perioder av onåd och arbetslöshet, låt vara bekväm sådan i det egna Parisresidenset.

Det var vid ett sådant tillfälle, under sommaren 1810, som marskalken till sin förvåning blev uppsökt av den svenske löjtnanten Carl Otto Mörner och erbjuden att kandidera till den snart vakanta tronen i Sverige.

Karl XIII var ju gammal och hade inga egna legitima arvingar. Den danske prins som utsetts till tronföljare, Christian August (i Sverige känd som Karl August), hade nyligen dött av ett slaganfall. Mörner agerade på eget bevåg. I Sverige diskuterades helt andra tronkandidater, men Mörner – och, skulle det visa sig, andra militärer – föredrog en dådkraftig fransk fältherre framför ännu en dansk eller tysk prins.

Bernadotte var givetvis hedrad, men inte så orutinerad att han utan vidare svarade ja. Att sätta sig upp mot kejsaren i småsaker kunde väl passera, men att utan konsultation acceptera att bli kung av Sverige var något helt annat.

Alltså hörde han sig för med Napoleon, som inte var förtjust (han hade hellre sett en dansk kung i Sverige) men gav med sig. Även den inledningsvis skeptiska svenska riksdagen accepterade honom. Den 20 oktober landsteg den nye tronföljaren i Helsingborg och antog namnet Karl Johan.

Det som mer än något annat utmärkte Bernadottes gärning som kronprins och kung – det var i praktiken han som styrde och ställde i riket redan från början – var kompetensen. Han hade skaffat sig en omfattande civil och militär erfarenhet.

Bernadotte visste hur man regerade över kungariken och städer, hur man förhandlade med ståndsrepresentativa församlingar och utländska regimer, hur man skyndade långsamt men säkert i krig.

I synnerhet hans erfarenhet av väpnade konflikter kom väl till pass, eftersom Europa befann sig i Napoleonkrigens blodiga slutfas. Sedan Bernadotte genom opportun kappvändning (1812 års politik, som innebar att Sverige, till många svenskars förtret, allierade sig med Ryssland) sällat sig till den franske kejsarens fiender och genom 1814–1815 års freder förenat Norge i personalunion med Sverige gjorde han allt han förmådde för att undvika att hans riken drogs in i nya förödande krig.

Som medelålders militär visste han vad krig innebar. I finska kriget 1808–1809 hade Sverige mist ca 60 000 man, flertalet till följd av köld och dysenteri. Det fick inte hända igen. Och det har det heller inte gjort.

Inget av de projekt Bernadotte sjösatte blev lika varaktigt och betydande som detta. Efter 1814 har Sverige upplevt en snart 200-årig period av fred, ett förhållande som är unikt i världshistorien.

Freden, tillsammans med smittkoppsvaccinet, jordbruksreformerna och spridandet av potatis som gröda, resulterade i en formidabel folkökning. Under 1800-talet fick Sverige en så stor befolkning att en fjärdedel av invånarna kunde emigrera till Amerika utan att den demografiska expansionen hejdades.

Med freden i hamn blev det även utrymme för andra kostnadskrävande satsningar. Karlsborgs fästning, som anlades 1820, skulle vara en huvudbas för allt svenskt försvar, för den händelse fienderna angrep. Göta kanal, långt senare framröstad som Sveriges främsta byggnadsminne, invigdes 1832.

Att säga att kungen var ett dygdemönster privat är att gå aningen för långt, sett ur svenskt perspektiv. Hans seder, till exempel den närmast institutionaliserade morgontröttheten, överensstämde långt ifrån alltid med vad svenskarna var vana vid.

Men han anpassade sig, något man inte kan säga om hustrun. Désirée, eller Desideria, som hon kom att kallas, lärde sig aldrig att uppskatta det nya hemlandet. Till en början föredrog hon att vistas i Paris och bosatte sig permanent i Sverige först när sonen Oscar skulle gifta sig 1823.

Historierna om Desideria visar oss en självmedveten men politiskt ointresserad fransyska som vände upp och ned på dygnet, inte kunde passa tider och gärna lät sig föras fort genom Stockholm i vagnturer. Dock levde hon så länge – ända till 1860 – att hennes gestalt har förevigats på fotografi.

Själv blev Karl Johan alltmer konservativ med åren. Problemet var att han även var en stark och målmedveten kung, något som gav regimen en auktoritär prägel som rimmade dåligt med de liberala vindar som svepte över landet på 1830-talet. Bernadotte tolkade 1809 års regeringsform, som formellt delade makten mellan kung och riksdag, till egen fördel, och han hade kraft nog att driva igenom sin vilja.

Den gamle kungens regim brukar ofta refereras till som sängkammarregementet, eftersom Karl Johan gärna regerade från bädden. Monarken nyttjade censur, hemlig polis, fängelse och högmålsprocesser för att sätta åt oppositionen. Han förbjöd tidningar vars journalister och utgivare misshagade honom. Detta drabbade i synnerhet Lars Johan Hierta och dennes Aftonbladet, som drogs in i omgångar.

Det är lätt att i efterhand förhålla sig kritisk till Karl XIV Johans inrikespolitiska later. Förmodligen bromsade han utvecklingen mot demokrati med något decennium. I dagens Sverige skulle hans allenastyre ha varit totalt omöjligt. Men den förste Bernadotten på tronen var född i en annan tid, i ett kungligt 1700-tal, och han anade faror överallt.

På denna punkt var han inte på något vis unik. I hela Europa slog monarkerna vakt om sina rättigheter och spejade misstänksamt efter potentiella revolutionärer. Den forne napoleonske marskalken var ända till sin död rädd att störtas av samma typ av revolution som en gång gett honom själv möjligheten att bli officer.

Det hände till och med att han skämtade om det. I min ungdom var jag republikan, men nu är jag rojalist, skall han på ålderns höst ha konstaterat, varvid omgivningen noterade att det fanns skäl därtill.

Ingen av Karl XIV Johans efterträdare har uppnått samma maktställning som dynastigrundaren. Sonen Oscar I, som efterträdde fadern 1844 och regerade till 1859, kunde ännu föra en personlig utrikespolitik och tog under sina första år vid makten, innan 1848 års oroligheter drev honom långt åt höger, initiativ till viktiga liberala reformer.

Men under Oscar I:s söner Karl XV (1859–1872) och Oscar II (1872–1907) inledde den personliga kungamakten en kräftgång till förmån för riksdag och regering. När Karl XV lovade den danske kungen svensk militär hjälp i kriget mot Preussen och Österrike 1864 vägrade regeringen att hörsamma hans begäran. Oscar II bevittnade uppkomsten av en allt starkare socialdemokrati och ett industrisamhälle som förvandlade Sverige för alltid, och han kunde inte göra något åt det.

När Gustaf V (1907–1950) gick emot sittande regering i försvarsfrågan år 1914 (borggårdstalet) var det sista gången en svensk kung på allvar gav sig in i politiken. Under Gustaf VI Adolf (1950–1973) och Carl XVI Gustaf (1973–) har monarkin reducerats till att endast ha ceremoniella och symboliska funktioner.

Det är tveksamt om Jean Baptiste Bernadotte skulle ha uppskattat utvecklingen. Men han hade säkert känt stolthet över hur hans släktingar anpassat sig efter omständigheterna och hållit sig kvar på tronen. Och han hade varit mer än nöjd över det Sverige han till egen förvåning utsågs att styra.