Mediebilden av journalister är actionhjälte-typer, som stirrar självsäkert in i kameran. Verklighetens reporterliv kan däremot se ut något i stil med det här: Jag var i Burma på jobb nyligen. Hade åkt upp med fotograf till den nya huvudstaden Naypyidaw och hamnat på ett folktomt zoo som den gamle militärdiktatorn Than Shwe lät bygga 2007.

När vi gick förbi girafferna sade en skötare att vi kunde gå in och ta bilder. Han var väl glad att se utlänningar. Vi böjde oss under staketet och gick in. Väl därinne inne så fick girafferna panik. De började springa runt, runt med svajande halsar. Sedan tog de sats och försökte i grupp bräcka stängslet. Giraffernas halsar vajade som veteax i vinden när de slog in i träräcket. Det brast med en smäll. En av girafferna flydde ut ur inhägnaden!

Tack och lov vände den tillbaka när den märkte att resten av flocken vänt tillbaka in i inhägnaden. Där fortsatte girafferna att galoppera runt som psykedeliska höns. Djurskötaren sade åt oss att lämna inhägnaden, och sluta skrämma djuren. Fotografen vägrade, överlycklig över bildmöjligheterna. Girafferna tog åter sats. De sprang som en murbräcka mot den norra delen av staketet.

Men det var av järn. Girafferna slog in i järnbommen som kolasnören på en lyktstolpe. Jag började tro att vi skulle bli skyldiga diktatorn fem nya giraffer. Men när vi hade tagit oss ut ur inhägnaden igen så lugnade de ner sig. Till synes oskadade. Vi gick snabbt där- ifrån och kollade på pingvinerna.

När man hamnar i ett nytt land utan att kunna språket är man ofta utlämnad åt sin lokala fixare. En bra fixare måste vara modig, ha kontakter, prata engelska och vara villig att arbeta för jordnötter – för mediehusen ger inte mer än så i budget. I Burma visade det sig att fixaren vi först avtalat med av olika anledningar inte fungerade. Vi fick panikleta alternativ. Resultatet blev Y, en före detta politisk fånge som lärt sig engelska i cellen, efter tortyrpassen. Y var perfekt på många sätt; jättebra kontakter och kunskaper. Men han hade en svaghet: hans engelska var ibland ”lost in translation”. Ett litet exempel: När nyheten kom att den tidigare chefen för Burmas fruktade hemliga polis hade släppts ur fängelset sade Y.

–It’s so wonderful!

–What! Do you like him?

–Yes, yes! sade Y, som alltid sade Yes när han menade ”Ja” eller ”Jag förstår inte, nästa fråga tack!”

–You like him? upprepade jag.

–Me like!? No! If see, I’ll kill him! väste Y.

–But why wonderful?

–It makes me full of wonder. Why release him? Soo Wonderful!

Intervjuer med Y som tolk var mycket ”wonderfulla”. Det löste sig som regel om man gjorde hundra kontrollfrågor. Resultatet blev givande och bra. Andra gånger händer det att man ställer sig den eviga frågan; när man vaknar i ett unket hotellrum som av budgetskäl måste delas med en vresig fotograf; eller när man ser något vidrigt; eller man skrämmer diktatorns giraffer i sken; då händer det att man ställer sig frågan: Vad fan gör jag här egentligen? Lär mig något nytt, är förhoppningsvis svaret.

Ola Wong är SvD:s medarbetare i Kina. ola.wong@svd.se

kolumnister

måndag Jenny Nordberg tisdag Andres Lokko, Ola Wong

onsdag Gunilla von Hall, Gunnar Strömmer torsdag Cordelia Edvardson, Lars Ryding

fredag Anna Laestadius Larsson lördag Karin Thunberg söndag Rolf Gustavsson

0 Läs fler kolumner5svd.se/kolumnister

M