Vad var det jag sa!
För tre veckor sedan uppmärksammade jag Veckans Affärers lista över Sveriges 101 supertalanger. Supertalangerna beskrevs som att de inte fyllt 40 och att de har en stark drivkraft att prestera och utvecklas.
Av alla dessa begåvade och intressanta kvinnor och män kom endast två från den akademiska världen, skrev jag. Det visade sig faktiskt vara fyra, inte två. Men ändå. Bland de 18000 akademiker som är under 40 år och mitt i karriären, borde det finnas fler än fyra stycken som platsar som supertalanger.
Det känns skönt att kunna skriva det här: Jag hade rätt!
Idag kan ni läsa om 33 begåvade, initiativrika, kreativa unga akademikar här på SvD Vetenskap. Vad vi vet har någon liknande lista inte gjorts tidigare, så se hit alla ni som vill veta vilka unga förmågor som finns inom universitetens väggar. Och det bästa är att det förstås finns många fler än de här 33 därinne. Många av de universitet som vi bett plocka fram kandidater har haft svårt att sålla fram bara tre. ”Vi har så många”, har de sagt.
Vi gör inte på något vis anspråk på att vara heltäckande, utan drar bara undan draperierna och riktar strålkastarna på några av de bästa. Hur vi har gått tillväga står att läsa längre ned.
Själv är jag inte förvånad över kapaciteten hos de 33 utvalda. Drivet, nyfikenheten och tålamodet måste finnas där om man som ung vill stanna kvar inom den akademiska världen, även efter sin doktorsexamen. Men jag är imponerad över nivån, både på deras projekt och på personernas mångsidighet.
Den fråga som hänger kvar är vilken status dessa briljanta begåvningar har i det svenska samhället. Inom den akademiska världen är den säkert hög. Men utanför? Om det nu är som Veckans Affärer skriver, att talanger är näringslivets nya bristvara, så är listan här en guldgruva för vd:ar och rekryterare.
Varför bara i näringslivet, förresten? Det offentliga samtalet skulle bli mer intressant med nya röster som ser på problemen med andra ögon, och de yngre akademikerna bär inte samma ängslan som vissa äldre för att synas på en mer allmän estrad.
Men varför är det 13 kvinnor och 20 män när universiteten själva plockar fram sina talanger? Jag vägrar tro att det avspeglar verkligheten.
Och om det är så, då har universiteten en hemläxa att göra, så att alla supertalanger får samma chans.
