”Statskupp”. Så beskrev förre statsministern Göran Persson sin känsla när finansminister Erik Åsbrink hoppade av alldeles före 1999 års vårbudget.
Fredrik Reinfeldt hade haft tid att ordna anletsdragen innan han igår mötte pressen. Skiftet på försvarsministerposten innebär att en major i reserven ersätts med en gammal vapenvägrare.
I sådana lägen är politik teater. Naturligtvis lämnar det inte Reinfeldt oberörd att hans försvarsminister hoppar av två veckor före budgeten, och kastar en klusterbomb fylld med anklagelser mot regeringen.
Sverige klarar inte sina internationella åtaganden, och kommer inte att lyckas i ambitionen att räknas till kärnan i EU-samarbetet. De föreslagna försvarsbesparingarna är de största sedan 1920-talet, och de grundas inte i någon säkerhetspolitisk analys.
Det är en kortversion av Odenbergs lista över regeringen Reinfeldts missgrepp och den sista anklagelsen skär som en kniv i moderata hjärtan. Den är identisk med vad de borgerliga brukade säga om socialdemokraternas försvarspolitik: först kommer pengarna sedan säkerhetspolitiken.
Sten Tolgfors får nu rädda Reinfeldt med kort varsel för andra gången. Han hoppade in i regeringen när handelsminister Maria Borelius tvingades bort förra hösten.
Jämfört med Odenberg väger Tolgfors som en fjäder även politiskt, vilket förstås är meningen. Tolgfors uttalade i går omedelbart sin lojalitet med statsministerns ambitioner att på sikt skära ned på utgifterna för på försvarsmateriel.
Reinfeldt måste ha missbedömt Odenberg, kanske för att han tidigare visat sig besitta en betydande politisk flexibilitet. Han bytte utan att blinka från att vara talesman för ”de gamla” moderaternas liberala arbetsmarknadspolitik, till att brinna för ”de nya moderaternas” omvända syn på kollektivavtal och arbetsrätt.
Men inne på försvarsdepartementet räckte Odenbergs pragmatism inte ens ett år. ”Nej, det hade varit ryggradslöst”, sa major Odenberg och gick nästan upp i enskild ställning när han fick frågan om det ändå inte hade varit bättre att stanna kvar och kämpa.
Fredrik Reinfeldt leder redan en regering som har stora problem, och avhoppet undergräver naturligtvis intrycket av regeringsdugligheten.
Men Reinfeldt verkar göra bedömningen att situationen också innehåller möjligheter. Han målade ivrigt upp bilden av den ansvarsfulle statsministern, som sparar för att rädda landet från en överhettning som hotar att stoppa de nya jobben.
Planen verkar vara att framställa det som ett val mellan jobb och kanoner. Och som att Reinfeldt prioriterar jobben, vilket var den frågan de borgerliga vann valet på.
Efter valet har Fredrik Reinfeldt fått kämpa mot bilden av att hans regering framför allt gynnar de rika, med stora sänkningar av skatter på villor och kapital.
Mikael Odenbergs avhopp innebär i alla fall att Reinfeldt får ta fram två vinnande koncept från valrörelsen: Ansvarsfull budgetpolitik och jobben främst.
