Reinfeldt och fredsagenterna parerade Vilks-krisen briljant

Det är lördag kväll och i ett konferensrum högt uppe i Stockholms moské är det examensdags för 22 unga män och kvinnor. Tillsammans har ungdomarna – muslimer från hela landet som antingen går på gymnasiet eller läser på högskola – genomgått en kurs i islam, konflikthantering och argumentationsteknik.

Diplomet de får är ett bevis på att de är fredsagenter ur den första kullen som ska lägga grunden för en islamisk fredsrörelse. Tanken med nätverket, idén föddes under den danska karikatyrkrisen, är att bemöta fördomar om islam men också att kontra extremister som predikar våld eller uppmanar unga muslimer att vända samhället ryggen.

–Jag ser ibland att muslimska ungdomar inte riktigt kan identifiera sig med samhället men inte heller med sina föräldrars gamla kultur. Vi vill visa alla att vi är en del av Sverige och kommer att vara det, säger 25-åriga Nejat Jaffer, som till vardags läser vid Stockholms universitet.

Det har gått drygt två månader sedan kontroversen om konstnären Lars Vilks Muhammedteckningar blossade upp. Även om läget fortfarande är osäkert har den våldsamma upptrappning som befarades inte skett. Ett avskräckande facit för hur den skulle se ut finns: Krisen efter Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrer 2005 eskalerade till att danska beskickningar i arabvärlden attackerades. En varubojkott gjorde att danska företag förlorade hundratals miljoner euro.

Av intervjuer som SvD under de senaste veckorna gjort med ett dussin nyckelpersoner – de flesta mot löfte om anonymitet – inom svenska UD och muslimska organisationer samt med arabiska ambassadörer i Stockholm tonar en bild fram av hur Sverige har lyckats parera krisen.

Samtliga intervjuade är eniga om att huvudspelarna, statsminister Fredrik Reinfeldt och de stora svenska muslimska organisationerna, har handlat närmast klockrent – och att de lärt sig den danska läxan.

Efter Jyllands-Postens publicering hösten 2005 vägrade Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen att diskutera frågan med ambassadörer från muslimska länder. Fredrik Reinfeldt däremot gjorde för en månad sedan ett besök på Stockholms moské. Några dagar senare tog han emot ambassadörerna från muslimska och arabiska länder.

Samtidigt fick de svenska ambassaderna i den muslimska världen uppgiften att föra ut statsminister Fredrik Reinfeldts två budskap: ”Sverige är ett land där kristna och muslimer lever sida vid sida”. Och: ”Vår grundlag medger inte att regeringen bestämmer vad tidningar ska trycka”.

I fallet Jyllands-Posten sköt upptrappningen fart när en grupp danska imamer reste till Mellanöstern och visade upp bilderna. De lade även till en bild där profeten Muhammed avbildades som en gris. I fallet Nerikes Allehanda gjorde muslimska aktörer tvärtom: Två separata kris- och beredskapsgrupper startades för att kyla ner läget innan statsminister Fredrik Reinfeldt ens hunnit uttala sig i frågan.

–Vi vet att det bara är extremister av alla slag som tjänar på polarise-ring och konflikter och populism. Att agera snabbt kändes självklart, säger 35-årige Abdulkader Habib, som under de första dagarna i september byggde upp en beredskapsgrupp.

Sedan dess har personer som Mahmoud Khalfi från Stockholms moské och Helena Benaouda från Sveriges muslimska råd i en rad utländska medier förklarat att frågan ska hanteras i Sverige och fredligt.

”Vi avvisar uppmaningar till bojkotter mot svenska produkter eller till våldsamma protester”, sade till exempel Chakib Benmakhlouf, svensk representant i Federationen för islamska organisationer i Europa till webbtidningen Islam Online, en publikation som står internationella islamiströrelsen Muslimska brödraskapet nära.

På många sätt var Danmarks utgångsläge sämre. Flera års bistert politiskt klimat hade trängt landets muslimer hårt. I landets större städer har radikala islamistiska grupper som Hizb ut-Tahrir, som ser demokrati som oönskat och vars talesman dömts för hets mot folkgrupp, närmast kunnat ta över debatten.

Flera svenska muslimska organisationer ställde tidigt under krisen sina resurser till UD:s förfogande. I UD:s krisplan ingår att sända svenska muslimer till Mellanöstern för att gjuta olja på vågorna om läget skulle bli akut. Antingen ungdomar från Fredsagenterna eller en svensk delegation med representanter från Sveriges muslimska råd.

En centralt placerad person inom regeringskansliet konstaterar att muslimska grupper blivit en länk mellan Sverige och den islamiska världen. Källan jämför med den roll som svenska muslimer spelar inom Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) på fältet i muslimska länder. Där tjänstgör de som understöd till fredsbevarande insatser.

Men även i Sverige kunde det lätt ha gått fel. Enligt såväl källor med in–- syn i organisationerna som tjänstemän vid arabiska staters ambassader i Stockholm fanns det nämligen tidigt ett hårt tryck på Islamiska förbundet, som driver Stockholms moské och Sveriges muslimska råd, att de skulle protestera högt.

Några personer inom organisationerna ville inte bara protestera mot publiceringen av bilderna – att Vilks teckningar var sårande var man eni-ga om – de ville även göra det internationellt.

–De ville visa vilken diskriminering som muslimer får utstå och söka internationellt stöd. Men de möttes direkt av motstånd från majoriteten som insåg att det kunde sluta i en allvarlig kris, säger en person som tog del av diskussionerna, och fortsätter:

–Exemplet Danmark ligger för nära i tid. Vi såg vad som hände där. Det hela skulle kunna utvecklas till någonting som vi absolut inte ville bära på våra axlar.

Reinfeldts besök i moskén i september stärkte majoriteten som hellre ville framföra åsikten att bilderna var kränkande genom dialog och debatt, än med bojkotter eller demonstrationer.

Än är det inte över. Hotet hänger fortfarande över Lars Vilks. Yasin Ahmed, som leder Fredsagenterna, säger att han är redo om UD ringer:

–Vi har språkkunskaperna och kompetensen. Vi kan nå ut effektivt som både svenskar och muslimer.

Men hittills gäller, berättar en person med insyn i UD:s krishantering, att spara på ammunitionen:

–Hur många gånger kan det fungera att skicka ut en grupp till Mellanöstern? En enda gång.