Även i en del andra medlemsländer höll center-högern ställningarna medan vänstern genomgående gjorde ett uselt val. EU gick åt höger, vilket borde glädja den moderate statsministern. Samtidigt innehåller denna politiska framgång några problem som måste bemästras under den svenska ordförandeperioden.
Omedelbart förestående ligger utnämningen av nästa ordförande i EU-kommissionen efter den konservative José Manuel Barroso, som kandiderar för att efterträda sig själv. Det krävs i det gällande Nicefördraget att ett flertal i EU-parlamentet stöder utnämningen vid en omröstning som förväntas äga rum i juli. Vid den räcker det om de flesta av de avgivna rösterna säger ja till Barroso.
Svårigheterna kan öka senare i år, när utnämningen av Barroso och hela den nya EU-kommissionen ska bekräftas i EU-parlamentet. Om Lissabonfördraget då trätt i kraft gäller nya spelregler. Då krävs att ett flertal av ledamöterna ger Barroso sitt stöd, 369 röster av de 736. För att nå den nivån räcker det inte med center-högerns röster. Det saknas förmodligen drygt 100 röster och då öppnas möjligheter för en tillfällig allians i parlamentet som vill stoppa Barroso.
Socialisterna leker redan med idén att föra fram den belgiske liberalen Guy Verhofstadt som kandidat. Om denne stridbare före detta premiärminister skulle ställa upp väntar en mycket intressant politisk kraftmätning i EU-parlamentet. Den skulle mycket väl kunna sluta i ett bakslag för Fredrik Reinfeldt.
Förutsättningarna för ett irländskt ja till Lissabonfördraget i höst verkar ha förbättrats avsevärt i och med det politiska fiaskot för Declan Ganley, nej-sidans ledande personlighet, grundaren av Libertas. Trots alla satsade miljoner lyckades inte Ganley vinna en plats i EU-parlamentet. Men parallellt med det befinner sig regeringschefen Brian Cowen i fritt fall. En revolt i partiet (Fianna Fail) förefaller sannolik och kanske därmed en ny regeringsbildning, samtidigt som Cowen förhandlar om de känsliga undantag som ska garantera ett ja i folkomröstningen.
Även om en solid majoritet numera tycks stödja Lissabonfördraget kan den inrikespolitiska irländska oredan orsaka en hel del stök för ordförandeskapet. Värre blir det om Gordon Browns fallfärdiga Labourregering i London tvingas till ett nyval. Det skulle bli rena mardrömmen för Fredrik Reinfeldt om hans partivänner i brittiska Tory nu skulle komma till regeringsmakten. De vill omförhandla grunderna för den brittiska anslutningen till EU allt sedan 1973 och framåt!
Den konservative partiledaren David Cameron har dessutom utlovat att riva upp den brittiska ratifikationen av Lissabonfördraget och utlysa en folkomröstning, om fördraget inte hunnit träda i kraft när han övertar regeringen. Det innebär alltså en kamp mot klockan för att få fördraget på plats innan Labourregeringen klappar ihop i London.
I sin aftonbön bör Fredrik Reinfeldt vädja om högre makters hjälp så att partivännerna i London inte nu kommer till makten. De vännerna kan skada honom mer än alla fiender.
