Det var egentligen inget hokus pokus. Som nyvald moderatledare berättade Fredrik Reinfeldt för alla som ville höra på att han tänkte stjäla Socialdemokraternas väljare – och hur han skulle göra det.

Det var bara det att ingen socialdemokrat trodde på honom. Och varför skulle de egentligen?

Den svenska borgerliga valhistorien har ju inte många ärorika stunder. Det finns få – om något – regeringsalternativ i den demokratiska världen som har varit sämre på att vinna makten än de borgerliga i Sverige.

När Reinfeldt tog över 2003 låg borgerlighetens största parti Moderaterna dessutom i spillror efter chockförlusten i valet året före. Nu sa den där killen med rakad skalle – som nyss verkade vara på väg ut i den moderata periferin – att han skulle förnya partiets politik och ta över statsministerposten.

Blev de skräckslagna i kretsen kring statsminister Göran Persson? Nej. Borde de ha blivit det? Absolut.

För det intressanta med Fredrik Reinfeldts insats som toppolitiker är just hans förmåga att utnyttja sina företrädares tillkortakommanden. Hade inte de som kom före honom så grundligt misslyckats med maktjakten, hade det varit svårare för Reinfeldt att få sin plats i den svenska politikens Hall of Fame.

Fredrik Reinfeldt valdes till partiledare på moderatstämman 2003. Företrädaren Bo Lundgrens avskedstal hölls i stackato , var späckat med klassisk antisocialistisk retorik och var ett brandtal mot Socialdemokraterna – ”politikens patroner” – och enpartistaten.

Och efter några minuter: ”Vi vet att vi har rätt”.

Det var egentligen inget hokus pokus. Som nyvald moderatledare berättade Fredrik Reinfeldt för alla som ville höra på att han tänkte stjäla Socialdemokraternas väljare – och hur han skulle göra det.

SvD:s Göran Eriksson

Någon har sammanfattat Lundgrens partiledartid så här: högt blodtryck och låga opinionssiffror.

När Reinfeldt klev upp i talarstolen pratade han i långa meningar om Maslows behovstrappa – han gillar psykologi – kopplade ihop Moderaternas politik med Bill Clinton och Tony Blair och sköt en politisk giftpil mot sina företrädare.

Moderaternas förälskelse i snabba och ”oundvikliga” systemförändringar skapar onödig otrygghet: ”Gillat av några. Men omöjligt att bygga en folklig förankring kring”. Eller på vanlig svenska: det går inte att vinna regeringsmakten med vår politik.

Den nye moderatledaren var installerad.

Sedan följde positionsförskjutningarna. Den gamla ekonomiska politiken höll inte måttet – kassera! Den gamla synen på arbetsrätten var felaktig – radera! De gamla, omfattande, sparkraven på kommunerna (vård, skola och omsorg) var fel – retuschera!

Göran Persson skriver i sina memoarer – efter att Reinfeldt hade tagit hans jobb – att strategin var att kopiera klassisk, svensk socialdemokrati.

”Jag tror han gjorde en korrekt bedömning. Enda sättet för Moderaterna att komma tillbaka in i regeringsställning var att de skalade bort alla högervärderingar ur retoriken”.

Men Fredrik Reinfeldt ägnade sig också åt en sorts identitetspolitik. De nya Moderaterna skulle tvätta bort väljarnas bild av de rikas parti – och i stället öppna dörren för medelklassen.

Reinfeldt berättade att han älskar korvgryta och gillar att städa hemma. Han ville verkligen vara normal – eller i alla fall mycket mer normal än sina företrädare.

Reinfeldts pr-man Per Schlingmann skrev en ordlista för det nymoderata språket och rekommenderade moderata politiker att lämna slips och pärlhalsband hemma.

Som Reinfeldt sa i sitt installationstal: ”Något utrymme för högdragenhet finns inte”. Sedan samlade han borgerligheten på ett sätt som ingen lyckats med förut och resten är svensk politisk historia – som alltså blir lite mer historisk just i dag. För den här borgerliga regeringsperioden är nu längre än Fälldin/Ullsten-regeringarnas mellan 1976–82. Man får gå tillbaka till perioden 1926–32 för att hitta ett (något) längre borgerligt regeringsinnehav. En borgerlig statsminister som oavbrutet suttit längre än Reinfeldt? Finns inte under hela 1900-talet.

Så med svenska mått mätt är Fredrik Reinfeldt en enastående politiker – men också i det här avseendet blir Reinfeldt exceptionell just genom sina företrädares svaga meriter. Sex år som statsminister är en lång tid i modern toppolitik, men sådär överväldigande lång är den bara för en borgerlig svensk politiker.

Om man på måfå listar några europeiska toppolitiker från samma höger-mittenposition är Reinfeldt inte unik (se listan).

Och tittar man på den svenska motståndarsidan har Reinfeldt förstås en evighet kvar till Tage Erlanders världsrekord på 23 statsministerår, och en bit till Göran Perssons tio.

Men i borgerlighetens interna svenska mästerskap är Fredrik Reinfeldt ohotad vinnare. Och det räcker för att förändra balansen i svensk politik.