Man kan tycka att det mesta som kan sägas om konstnären Lars Vilks avbildning av profeten Mohammed som rondellhund redan har sagts. Nyligen uppmanade även Malaysias regering den svenska regeringen att ingripa mot vad som betecknas som ett ”totalt ansvarslöst, stötande och provocerande agerande.” Så talar Makten i ett av de större muslimska länderna där man förutsätter att undersåtarna lydigt följer dess bud.
I Sverige har vi en annan modell enligt vilken våra folkvalda förväntas att respektera den enskildes åsikt och yttrandefrihet. En princip som på många håll i den muslimska världen anses som helt absurd. Men, har det visat sig, vissa opinionsbildare och debattörer i Sverige har på ett försåtligt sätt avkrävt konstnären, och dem som publicerar hans verk, ett slags moralisk självcensur.
I Östtyskland under DDR-tiden talade man om ”saxen i huvudet”. Man rensade själv rabatterna på allt som av censuren kunde klassas som skadligt ogräs och måste ryckas upp med rötterna. I tryckfrihetens Sverige och fallet Vilks har man hittat en annan modell. Här föreslår man på sina håll att frivilligt avstå från konstnärliga uttryck som av muslimer, även icke religiösa, inom och utanför Sverige, upplevs som kränkande och förolämpande. På det sättet slår man vakt om såväl tryckfriheten som den fredliga, multikulturella samexistensen, anser en del debattörer. På detta fiffiga sätt kan man både äta kakan och har den kvar.
Så enkelt är det tyvärr inte. Jag har all förståelse för muslimernas upprörda känslor. Personligen inger mig Vilks tilltag enbart avsmak. Jag kan inte heller se att rondellhunden tillför den politiska debatten ett vitten. Samtidigt kan vi inte tillåta att personer vars religiösa symboler skändas å det grövsta utfärdar mordhot mot hädaren, eller visar ”förståelse” för dem som tänker ta till våld. Sådan missriktad förståelse i samexistens namn är i grunden nedlåtande mot ”den andre” som antas inte veta bättre.
I sammanhanget kan det vara av intresse att jämföra reaktionerna på Vilks rondellhund med det mottagande som fotokonstnären Andres Serranos ökända ”Piss Christ” rönte.
Serranos 1989 i USA utställda och prisbelönta fotografi visar ett krucifix av plast, nersänkt i en flaska fylld med konstnärens urin - därav verkets titel ”Piss Christ”. Givetvis kände sig miljoner kristna djupt kränkta av, även förbittrade, över Serranos hädelse mot det de höll heligt. Visst blev det en proteststorm. Men de kränkta kristna var helt på det klara med att landets grundlag skyddade både deras rätt till fri religionsutövning och rätten att protestera inom lagens ram när de kände sig kränkta, såväl som Serranos bruk av sin (konstnärliga) yttrandefrihet, utan fruktan för hot och hämndaktioner mot sin person.
Hur avskyvärda Vilks, eller för den delen Serranos, verk än må vara skyddas de och deras upphovsmän av sin grundlagsfästa yttrandefrihet. I synnerhet som ingendera kan beskyllas för att bryta mot lagens förbud mot ”hets mot folkgrupp”.
