Det är tisdag eftermiddag på ett kafé i Sturecompagniet i centrala Stockholm och Nannyakutens personalchef utbildar blivande barnvakter i konsten att få en god hållning. Eftersom vi bara har några sekunder på oss att vinna familjens förtroende är detta av största vikt, betonar hon. För, som hon säger:

–Nio av tio barnflickor har dålig hållning.

Nannyakuten erbjuder allt från dagishämtning och läxläsning till tjänster med kort varsel: om kunden vill ta ett glas vin på after work eller ska på en ”romantisk weekendresa”. Personalchefen Wilhelmina Wachtmeister har samlat oss till en intervju och nu står vi alltså här, en 19-årig tjej från Farsta, en 17-åring från Lidingö och SvD:s 36-åriga reporter – med en bandspelare i fickan.

När SvD undersöker hur rekryteringen går till på tre barnvaktsförmedlingar sticker Nannyakutens process ut. Mötet har redan pågått i två timmar när vi samlas i en ring på golvet och har hållningsövningar. Sträcker på ryggen, lyfter upp hakan, håller in magen.

–Nu utstrålar ni självkänsla och lugn, säger Wilhelmina Wachtmeister.

Det handlar om fenomenet spegling, förklarar hon. Om vi beter oss som kunden, känner familjen att vi är som dem. Och kunderna, förklarar personalchefen, är:

–Övre medelklass, överklass – och adel. De flesta ligger kring övre medelklass. Av den enkla anledningen att de är de enda som har råd.

Hon räknar upp var kunderna bor: Lidingö, Östermalm, Danderyd, Saltsjöbaden och Bromma. Och uppstickarna: Hammarby sjöstad – och Vasastan. Vasastan är det nya Östermalm, får vi veta.

Där duger det inte att svara ”nej tack” eller ”ah” när vi kommer på intervju hos familjerna, berättar Wilhelmina Wachtmeister. Och för att illustrera sin poäng frågar hon oss om vi vill ha ett glas vatten. Vi tackar alla nej. Frågan är i själva verket ett test, får vi veta efteråt. Om vi blir bjudna på kaffe hos familjen ska vi i stället svara:

–Inte bara ”ja, tack”, utan: ”tack, gärna”. Jag struntar i om ni inte dricker kaffe. Svarar ni nej känner de sig avvisade.

Språket är viktigt. Och här ger Wilhelmina Wachtmeister ytterligare ett tips:

–Ni kommer att se att ord som mammorna i Djursholm använder är ”toppen!”, ”härligt” och ”topp”. Kan man vid något tillfälle svara ”toppen” så är det bra.

Vi sitter vid ett kafébord och lyssnar, framför oss står tre orörda vattenglas. Det är nu personalchefen frågar om vi har sett Solsidan, TV4:s humorserie. Ett igenkännande tyst fnitter uppstår bland barnvaktskandidaterna.

–Det är våra kunder, slår Wilhelmina Wachtmeister fast och kommer in på nästa punkt på sin lista: dresscode.

Det är klädstilen ”preppy” som gäller.

–Det kan översättas med sportigt, prydligt, klassiskt. Tänk Ralph Lauren, Peak Performance, Lacoste, säger hon.

Blåjeans. Kanske en liten blå kofta. Rosa topp. Och om vi passar i det, håret uppsatt i hästsvans.

–Och gärna ett par pärlörhängen. De symboliserar moderskapet.

Nu vänder sig Wilhelmina Wachtmeister till sin assistent för att få hjälp att minnas vad Solsidans ”Mickan” har för örhängen:

–Har hon pärlörhängen? Den looken funkar. Den är väldigt, väldigt gångbar.

Det är troligt att vi även kommer att stöta på andra medlemmar ur Solsidan när vi får jobb, enligt personalchefen. Sportige ”Fredde”. Och ängslige ”Alex”. Den senare ofta på Östermalm.

En barnvakts viktigaste uppgift är att vara pålitlig, glad och pigg, berättar Wilhelmina Wachtmeister. Nannyakuten nöjer sig inte med något annat än en ”perfekt match mellan barnflicka och familj”. Därför ska alla fallgropar undvikas. Vi måste komma i tid, alltid svara i telefon och vår cv ska vara kort och koncis, inpräntar personalchefen.

Men allt det där spelar ingen roll om vi inte har den rätta hållningen och stilen. Allt avgörs de första sekunderna, upprepar Wilhelmina Wachtmeister när vi avslutar mötet stående i ring med höjda hakor och indragna magar.

Därför gör hon också en snabb ”pitch” – en sammanfattning av vilka vi är – som familjen får innan vi stiger över tröskeln. Här ingår cv, referenser, ålder, men också:

–Om det är något speciellt som tjejen har eller är. Är hon kolsvart, då skriver jag: ”ursprungligen från Somalia”. Så att det inte blir att man öppnar dörren och så: oj! Det är ett sätt att faktiskt säga det som det är. Är tjejen överviktig så skriver jag ”rund och go”.