Under sin tid som chefredaktör för SvD publicerade Mats Svegfors aldrig identiska artiklar två, tre, fyra gånger, men som vd på Sveriges Radio gör han motsvarande för jämnan.

Jag får numera alltid en känsla av dödsdömd retro de många gånger som ett radioprogram avslutas med upplysningen att detta var en repris från den 26 mars, eller liknande.

Varför sänder radion program som man redan sänt? Ett svar är förmodligen att många kan ha missat det när det sändes första gången. Jaha.

Tänk om SvD skulle resonera på samma sätt och varje dag trycka om artiklar från förra veckan, eller från den 26 mars, med motiveringen att många kan ha missat dem och att vi ständigt får nya läsare. Det skulle nog möta ett visst läsarmotstånd, för att uttrycka det försiktigt. Det finns ju arkiv för den som vill läsa tidigare publicerade texter. Och radion har också ett arkiv.

Det är inte svårt att hitta gamla programinslag på SR:s webb. Nyss var jag där och lyssnade en gång till på ett inslag från Godmorgon, Världen! den 5 april om hur korvmojjen blivit till en thaikiosk, för jag tycker att det är en så bra nutidsberättelse. Men jag begär inte att den ska sändas igen och därmed störa dem som inte delar min åsikt.

På SR:s hemsida trumpetas stolt att Sveriges Radio sänder 270000 timmar om året i 45 kanaler med 400 program. Mångfald, variation och specialisering – SR finns till för alla. Det borde nog ha stått mångfald, repetition och specialisering – SR finns till för alla som gärna vill höra saker flera gånger och saknar vilja eller resurser att ordna det själva. Inte fullt lika klatschigt som budskap, det medges, men närmare sanningen.

För det är naturligtvis argumentet alla har inte tillgång till dator som SR skyddar sig bakom och visst har det ännu en viss bärighet. Min poäng är att argumentet snabbt blir allt bräckligare och att radion snart måste börja fylla sina tablåer med originalprogram. Åtminstone borde det gälla själva paradkanalen P1. Sedan kan man väl under några övergångsår ha en sidokanal (R1) som bara sänder repriser.

Fast ibland uppträder radion paradoxalt nog som om alla faktiskt har dator: Väderprogrammet Cirrus har haft en bildtävling i sommar. En bildtävling i radio! Det låter som det gamla skämtet Radioteatern ger pantomimen Skuggan.

Tanken att sända ett program flera gånger, för att ge fler chansen att höra det, har sina rötter i fördatorisk tid – ja, strängt taget i tiden före bandspelarna. Några rottrådar går bestämt tillbaka till kristallmottagarna och radion som en fast, otymplig möbel i hemmet.

I dag är den enda reprismodell som känns någotsånär rimlig nyhetsblocken på morgonen som startar om några gånger i takt med att folk stiger upp. Men program som Så parar sig träsksländor och Vem var filosofen Perdu Jenesaisqui? borde den specialintresserade publiken få leta upp själv efter första utsändningen. Avgiftsbetalarna ska inte behöva få gamla program för nya pengar lika lite som de som betalar en färsk tidningsprenumeration ska serveras skåpmat.