Klockan har passerat åtta på morgonen den 9 februari 1994 när advokat Gunnar Lundgren lämnar sin magnifika Dalagård från 1700-talet för att sätta sig i sin Honda och köra de knappt fem milen till Säters sjukhus.

Lundgren är sextioett år gammal och Dalarnas mest namnkunnige brottmålsadvokat sedan han försvarat de grövsta brottslingarna i landskapet, däribland bankrånaren Lars-Inge Svartenbrandt, massmördaren Mattias Flink och nu även den misstänkte seriemördaren Thomas Quick. Han är en trygg person som inte tvekar att framföra kontroversiella uppfattningar offentligt, som när han i Aftonbladet utvecklar sin syn på uppdraget som Thomas Quicks försvarare:

– Quick har erkänt fem mord, men polisen är ännu inte helt övertygad om att han talar sanning. Jag är det. Därför blir min uppgift i många stycken att övertyga polisen om att min klient har mördat.

En knapp timme senare kliver Gunnar Lundgren in i musikrummet på avdelning 36, hälsar på sin klient och förhörsledaren Seppo Penttinen innan han slår sig ned i sin vanliga rödsvartrandiga fåtölj mitt emot Thomas Quick.

Senast de satt runt det här bordet hade det gällt det preskriberade mordet på Thomas Blomgren.

Men nu är det skarpt läge. Om det finns substans i Quicks senaste erkännande kommer han att bli åtalad för mordet på Charles Zelmanovits.

Penttinen slår på den lilla kassettbandspelaren. Han sätter sig tillrätta och vänder sig till Quick som försöker koncentrera sig inför uppgiften som ligger framför honom.

–Om vi ska börja, Sture, med anledningen, varför du var i den här trakten då vid den tiden då du kom i kontakt med den här grabben.

–Ja, det är ju sak samma där som med andra resor. Det är en opla… oplanerad, planerad, oplanerad resa. Öh …

Quick berättar att han kom till platsen med bil.

–Då är det ju intressant att ha reda på vad det var för bil i så fall, säger Penttinen.

Sture har berättat för mig att han mindes problemen med bilen han sagt att han lånat av Ljungström vid mordet på Johan Asplund. Liknande svårigheter vill han till varje pris undvika den här gången. Han svarar därför kort att han inte vill uppge vilken bil han använt. Inte än. Penttinen stänger av bandspelaren medan Quick överlägger med sin advokat.

Quick har erkänt fem mord, men polisen är ännu inte helt övertygad om att han talar sanning. Jag är det. Därför blir min uppgift i många stycken att övertyga polisen om att min klient har mördat.

advokat Gunnar Lundgren

Quick säger till Lundgren att han vet vilken bil han åkt i, men av hemliga skäl kan han inte tala om det denna dag.

Händelsen har funnits med i terapin ett tag, förklarar Quick, under namnet ”den mörka pojken”. Sedan har förnamnet ”kommit fram”.

”Den mörka pojken” är dock ingen särskilt träffande beskrivning. Charles var inte mörk, han var ljus i skinnet och håret var cendréfärgat. Detta bekräftas också av polisens personefterlysning från 1976 där Charles hår uppges vara ”mörkblont”.

Quick säger att Charles inte hade långt hår, vilket stämmer dåligt med hans mittbenade hår som nådde honom till axlarna.

–Hur är det med hans klädsel då? frågar Seppo.

–Jag skulle idag vilja säga att han har en sån här fodrad jeansjacka.

Senare i förhöret garderar Quick med en minnesbild av att jackan hade glatt tyg och han gissar på att det var en svart täckjacka. Charles bar vid försvinnandet en uppseendeväckande, exklusiv, lång skinnjacka, som svårligen kunde förväxlas med en fordrad jeansjacka eller en svart täckjacka.

Quick minns inte heller Charles extremt tajta jeans, trots att han säger att han tog av honom byxorna.

–Lite finbyxor, så att säga. Jag vet inte vad man kallar det där materialet, öh …

–Det är inte jeans du avser?

–Nej.

–Det är tunnare tyg?

–Och med en hake här, säger Quick och pekar på byxlinningen.

Thomas Quick tycks försöka beskriva ett par gabardinbyxor och han säger att Charles hade boots på fötterna, medan han i verkligheten bar bruna Playboyskor av mocka. Han säger också att han grävt ned Charles kropp, även om graven inte blev så djup. Även på denna punkt kunde kriminalteknikerna lämna ett klart besked efter sin platsundersökning.

”Något som tyder på att gjorda fynd skulle ha varit nedgrävda finns inte”, står det i rapportens sammanfattning. Men också Quicks mordmetod är så egendomlig att den väcker frågor.

–Jag använder alltså ett ett, ett sånt här litet, öh … öh … skohorn i metall, berättar Quick.

Den rättsmedicinska undersökningen av Charles kvarlevor hade inte avslöjat några tecken på att Charles utsatts för brott.

Kroppsdelarna efter Charles hade spridits ut över ett ganska stort område och teknikerna konstaterar att benen i kroppen dragits ut ur kläderna av vilda djur. Några av kroppens stora ben saknades helt.

Med tanke på att Quick tidigare berättat att han styckat Johan Asplunds kropp är Seppo Penttinens nästa fråga logisk:

–Sker det nån form av styckning på kroppen också?

–Nej, inte … inte det. Inte nåt avskiljande av nån kroppsdel på det viset, förklarar Quick.

Seppo Penttinen återkommer till frågan om en eventuell styckning vid ett förhör den 19 april. Thomas Quicks nya uppgifter på den här punkten ska komma att bli det starkaste beviset för hans skuld.

Innan förhöret startar diskuterar de båda frågan om eventuell styckning och ifall Quick tagit med sig några kroppsdelar från platsen. Detta samtal sker, som så ofta i dessa sammanhang, utan bandspelare, utan förhörsvittne och utan advokat. När bandspelaren är på utreds denna fråga genom att Penttinen kommer med förslag som Quick bekräftar.

Penttinen: Du var ju inne här under ett resonemang när det var paus här eller innan vi började det här förhöret om att du skulle ha tagit med dig nån kroppsdel ifrån den här platsen och sen under det samtalet så nämnde du att det hade hänt nånting med hans ben och när jag pratar om det här nu så nickar du jakande på det. Förstår jag dig rätt om du har avlägsnat ett ben?

TQ: Ja.

Penttinen: Hur pass … Vilken del i så fall är det utav benet? Du visar för mig då under samtalet här om att det var vid knäet nånstans?

TQ: Ja.

Penttinen: Är det båda bena eller är det det ena benet som det gäller?

TQ: Ja, framför allt det ena.

Penttinen: Hur ska jag tolka det om du säger att det är framför allt det ena?

TQ: Öh … D-d-det blir ju båda men, ja …

Penttinen: Tar du med dig båda underbena därifrån?

TQ: Ja.

Penttinen: Där nickar du igen som svar.

Detta stämmer precis med polisens undersökning. Emellertid återvände kriminalteknikerna till fyndplatsen några månader senare för en grundligare undersökning. Den 6–7 juni sökte de igenom ett större område och påträffade då ett av de underben som Quick sagt att han tagit med sig hem till Falun.

Penttinen var på plats i Piteå när de nya benfynden gjordes och han skyndade sig nu att omedelbart boka in ett nytt förhör med Quick, som hölls den 12 juni 1994.

När jag läser förhörsprotokollet slås jag av att Seppo Penttinen, trots att Quick redan svarat på vilka kroppsdelar han tagit med från platsen, låtsas som om de aldrig tidigare talat om saken.

Penttinen: Finns det nån sån kroppsdel som du är precis hundra på att den ska inte finnas på den platsen?

TQ: Ja.

Penttinen: Kan du säga vad det är för del?

TQ: Ben.

Penttinen: Ett ben. Om det är höger eller vänster, kan du konstatera det med nån säkerhet?

TQ: Inte med säkerhet, nää.

Penttinen: Men ett ben med underben och lårben?

TQ: Ja, ja …

Penttinen: Det ska inte finnas på platsen?

TQ: Nää.

Penttinen: En viss osäkerhet?

TQ: Absolut inte lårbenet.

Ordningen är återställd, summan av Charles försvunna och återfunna underben är återigen två. Men det finns anledning att fundera över vilka förhörsmetoder som används när Quick lyckas rätta till sina tidigare felaktiga uppgifter.

Penttinen frågar inte om det är några kroppsdelar som saknas. Han frågar istället om det är någon kroppsdel som saknas. I frågan finns svaret – rätt svar ska vara en kroppsdel.

Quick svarar försiktigtvis ”ben”, utan att ange singular eller plural.

”Ett ben”, förtydligar Seppo Penttinen och frågar om det är höger eller vänster ben. Sedan slår han fast att det är ett ben bestående av lårben och underben.

Redan vid den första platsundersökningen konstaterade teknikerna att det ligger ett antal rävgryt söder om fyndplatsen. De flesta ben som påträffades efter att Charles kvarlevor hade flyttats, hittades inom en ganska stor yta i form av en solfjäder i riktning mot rävgryten söderut. Platsundersökarna skriver om ett påträffat ben från ena armen: ”allt tyder på att något djur dragit ut tyget och benet från läderärmen”.

När jag talar med de inblandade kriminalteknikerna är deras uppfattning än i dag att ingenting tyder på annat än att rävar eller andra vilda djur har spridit ut kroppsdelarna över ett stort område, och att vissa ben kan ha dragits ned i rävgryten.

Quick berättade att han styckat kroppen med hjälp av en bågsåg av det slag som används för att kapa ved. Några skador av såg har rättsläkarna inte upptäckt på de ben som påträffats, däremot många spår av djurangrepp.

Jeansen, som var näst intill omöjliga för Charles att få på sig i levande tillstånd, säger Quick att han tagit av inför styckningen och han har tydligen förväxlat dessa tajta jeans med ett par gabardinbyxor.

–Vilket ben är det som har tagits därifrån som är så att säga hela benet, frågar Seppo. Är det hela vänstra benet?

– Ja, svarar Quick.

Men om Quick skulle ha tagit något av Charles ben från platsen måste det ha varit höger ben. Enligt rättsläkaren var det vänster lårben som hittades på fyndplatsen.

Polisteknikerna har på en karta märkt ut 18 fyndplatser där man funnit ben och delar av kläderna som uppenbarligen släpats iväg av vilda djur.

De ben som påträffats längst ifrån kroppens ursprungliga läge är kroppens stora ben, det vill säga bäckenpartiet, ett lårben och ett skenben.

Studerar man förhören utifrån Gregg McCrarys metodik blir resultatet häpnadsväckande.

I fallet där Quick berättar att han styckat och tagit med sig ben är det genomgående slutna frågor, där frågan innehåller ”rätt” svar. I de två avgörande partierna ur förhören om kroppsdelar står Penttinen för över 90 procent av det som sägs (142 ord), och Quick för 10 procent (15 ord). I det andra förhöret är fördelningen 83 procent för Penttinen, 17 procent för Quick.

Men det mest graverande är hur frågorna ställs, att Penttinens frågor gång på gång innehåller det svar han söker.

Quick behöver bara säga ”ja”, nicka eller humma till svar. Och det gör han.

© Hannes Råstam/Salomonsson agency

Läs mer om fallet Quick:

Läs mer om fallet Quick: