Säkerligen har Marie Wahren-Herlenius inspirerats av mamma, den kända virusprofessorn Britta Wahren på Smittskyddsinstitutet och en kvinnlig pionjär i den högsta akademiska toppen.

–Genom henne såg jag att det går att lyckas och att det är möjligt att kombinera familj med det krävande jobbet, säger hon. Jag och min syster kände att mamma älskade oss även om hon var borta mycket. Vi var alltid prioritet nummer ett.

Marie Wahren-Herlenius har gjort en snabb och imponerande akademisk klättring som förra året kuliminerade i att hon blev professor i experimentell reumatologi och därtill vice prefekt för den stora medicinska institutionen på KI.

Hon har redan fått flera utmärkelser och har hunnit gästforska ai Bergen, Tokyo och vid Harvard i Boston.

–Jo, det har gått bra, konstaterar hon sakligt. Jag har varit lycklig nog att få de tjänster jag sökt och att forska är fortfarande fantastiskt roligt och stimulerande även om det kräver väldigt mycket.

Hennes strategi efter doktorsdisputationen 1994 för den fortsatta vandringen uppåt i akademin har varit att söka de utlysta tjänster som tillsätts i öppen konkurrens.

–Visserligen får fler män än kvinnor dessa åtråvärda poster, säger hon. Det avskräcker tyvärr många kvinnor från att söka och det tycker jag är olyckligt. Det är en viktig chans att etablera sig i forskningsvärlden.

Den andra möjligheten för att gå vidare är att liera sig med en forskargrupp i den mer dolda rekryteringsgången som fort- farande är vanligast i universitetsvärlden.

–Jag föredrar det öppna systemet eftersom det i längden ger mer frihet och självständighet, säger hon.

Marie Wahren-Herlenius är gift med barnläkaren och forskaren Eric Herlenius och har två barn. Vardagspusslet får de ihop genom ett ”bra nätverk omkring oss”, som hon säger.

–Vi bor till exempel grannar med mormor och morfar. Ett ovärderligt stöd.