Stockholm behöver verkligen en ny arena. Trots all charm är det bra att gamla slitna Söderstadion snart begravs i ett moln av byggdamm. Men det finns flera risker med projektet och frågan är vilket slutpris bygget får.

Det finns rätt många politiker som drömmer våta arenadrömmar runt om i Sverige och varje gång låter det likadant: det är inte bara fotbollen som ska stå för intäkterna.

Pengarna ska också strömma in från evenemang och konserter. Men vad händer om varken publiken, evenemangen, banden eller fotbollslagen räcker till för att betala notan för de vilda arenaplanerna?

Arenabyggarna brukar exempelvis peka på all publik som kommer till de stora spelningarna. Men jätteband som kan fylla en arena växer inte på träd och framför allt spelar de inte särskilt ofta i Sverige och inte alltid i Stockholm. Risken är därför uppenbar att de nya projekten kannibaliserar på varandra. Varje stort evenemang på Stockholmsarenan är ett evenemang mindre på Nationalarenan i Solna, och dessutom finns det en risk att Stockholmsarenan drar pengar ur Globen som knappast är en ekonomisk succé.

I praktiken är det fotbollen som kommer att stå för själva grundbulten i ekonomin: en jämn ström av allsvenska matcher ska dra folk till Stockholmsarenan. Men Hammarby spelar i superettan nästa år. Om den klubbens kräftgång fortsätter lär det bli få publikfester bredvid Globen.

Nya arenor är säkert bra för fotbollen, men ännu viktigare är vilka villkor fotbollsklubbarna får när de ska locka folk till de nya arenorna. Det handlar både om hyran och om intäktsmöjligheter.

Svenska mästarna AIK har inte jublat över Nationalarenan: klubben vill få möjlighet att tjäna mer pengar på sina egna hemmamatcher och har ännu inte bundit sig vid Solnaprojektet.

I Stockholm vill alla ha en egen arena. Men tomma läktare är dyra läktare. Och risken är att någon av alla vackra arenadrömmar slutar med en ekonomisk mardröm.