En dag upptäckte jag till min förvåning att jag inte längre satt framför tv:n. Det var inte så att jag saknade utbud. Tvärtom, jag hade shoppat tv-paket i en sådan omfattning att jag för länge sedan tappat all översikt. Att zappa sig förbi 100-strecket i kanalfloran var som att gå in i ett okänt land, där vad som helst kunde hända (vilket det ibland också gjorde).

Ändå hade jag slutat att titta. Utan att ha tagit ett medvetet beslut, hade jag plötsligt valt bort tv:n till förmån för de medier som tillåter en dialog.

Vi är många som just nu byter mediemönster på just det här sättet. Och den som vill greppa omfattningen av de traditionella mediernas kris kan fundera över vidden i den här historien: att 40 års vana, hela fyra decenniers kulturellt beteende, så lättvindigt kan slängas ut genom fönstret, utan att personen som förändrar sitt beteende ens lägger märke till vad som skett.

För public service-företagen leder utvecklingen till två problem. Dels naggas rollen som självklart filter i en värld där allt material alltid är tillgängligt för alla, dels är deras uppgift i de nya kanaler som bygger på delaktighet ännu oklar.

Med luddiga mål i bagaget söker sig redaktionerna nu till snabbväxande tjänster som Twitter. Men exakt vad tänker de sig ska hända där? För ett tag sedan började jag att följa en av Sve-riges Televisions (SVT:s) mest profilerade reportrar. Ganska snart stod det klart att han fortfarande uppträdde som om han sände envägs-tv. Alla tweets lät som trailrar för kommande program: Nya uppgifter om väljarnas företroende för partierna i olika sakfrågor presenteras i Rapport 19.30 ikväll.

Jag är tämligen säker på att detta sätt att sprida information om programmen ses som bra reklam i tv-huset. Men varför vill SVT att jag till varje pris ska sitta framför tv:n? Jag frågade om inte reportern kunde berätta nyheterna direkt på Twitter istället. Jag fick inget svar. Så jag skickade iväg ett nytt meddelande, där jag skrev att det nog ändå var en ganska intressant diskussion som lurade här och att jag gärna ville höra hans syn på saken.

För vilken uppgift har egentligen nyhetsjournalister på ett public service-företag idag? Är deras enda roll att kasta in tittare i tv-soffan? De flesta skulle nog svara nej på den frågan och hävda att public service handlar om att på något sätt vara i allmänhetens tjänst. Men i så fall borde journalistiken klara av att vara både plattforms- och tidsoberoende. Det borde alltså inte vara någon skillnad mellan SVT1, SVT Play och Twitter. Jag fick aldrig några svar på mina frågor och jag förstod snart varför. Reportern deltar i stort sett inte i några diskussioner. Han skickar bara ut reklam för broadcastmodellen – i en mediekanal som bygger på deltagande. Bra pr? Knappast.

Och visst, det här är inga lätta avgöranden, men om public service ska ha en roll i framtiden, vilket jag tror är viktigt, måste den här inställningen, som faktiskt är generell, förändras mycket snabbt. 2010 kommer det inte längre att vara okej att bedriva journalistik i allmänhetens tjänst utan att låta allmänheten vara delaktig.

Anders Mildner är journalist och medieanalytiker.