”Vi har lämnat den moraliska diskussionen om plastikkirurgin bakom oss. Nu blickar vi framåt”, deklarerade grundaren av Akademikliniken Per Hedén när hans klinik anordnade en internationell plastikkirurgkongress för drygt två år sedan. Jag var på presskonferensen och lyssnade förstummad till de inbjudna läkarnas plastic fantastic-halleluja. Målet är att ta oss alla tillbaka till 27, mässade någon. En skönhetsoperation är inte konstigare än att sminka sig, en annan.

Fast lite konstigt inbillar jag mig ändå att det känns för de runt 4000 svenskor och 100000 kvinnor runt om i Europa som nu går omkring med franska PIP-implantat inopererade i sina bröst. Implantat som väckte skandal när de visade sig bestå av silikon menad att användas industriellt och inte i medicinskt bruk.

PIP:s chef har i polisförhör erkänt att de använde silikon av sämre kvalitet för att det var billigare och att han uppmanat sin personal att gömma undan dokument när inspektörer skulle kontrollera att silikonet uppfyllde de europeiska reglerna. Det är oerhört cyniskt och den yttersta konsekvensen av den profithunger som råder inom den kirurgiska skönhetsindustrin.

Vi äger alla våra egna kroppar. Över kroppen har vi en självklar bestämmanderätt. Vi kan välja att gömma den i stora tygstycken. Långsamt göra oss av med den med hjälp av alkohol och överkonsumtion av mat. Eller snabbt genom att ta vårt eget liv. Vi kan göra om de delar av den som vi inte är nöjda med. Det är alla människors rätt.

Det innebär däremot inte att det inte är intressant att granska kontexten kring olika samhällsfenomen, varför de uppstår eller ökar i omfattning. Inte heller att det inte är relevant att ställa frågan: Är det verkligen alltid fria val? Att läkare överhuvudtaget tycker att det är önskvärt att lägga den moraliska diskussionen om sin verksamhet bakom sig är lika oroväckande som oseriöst.

Medicin och moral hör ihop. Vid vilken vecka blir ett fosters liv okränkbart? Bör en dödssjuk människa ha rätt att avbryta livsuppehållande behandling? Vad är patientens bästa?

I kosmetisk kirurgi ställs den sista frågan på sin spets. Modern kosmetisk kirurgi startade på 1880-talet tack vare lanseringen av bedövning och antiseptik och lockade på den tiden flest män, skriver den amerikanske medicinhistorikern Sander L. Gilman i boken ”Creating Beauty to Cure the Soul”. Fokus låg på att operera om det man då ansåg som störande tecken på ras och klass, som att göra en framträdande judisk näsa mindre eller räta ut en underklassig trubbnäsa. Kvinnorna ville av samma skäl göra sina bröst mindre. Att ha stora bröst var på den tiden lika med att vara en avelsmaskin, det vill säga tillhöra underklassen. Först på 1950-talet svängde idealet till stora bröst.

För att motivera att de bröt mot den hippokratiska eden och opererade friska organ blev läkarnas argument att de opererade för att göra olyckliga patienter lyckliga. Det är det fortfarande.

Åtta av de nio svenska kliniker som opererat in de skandalomsusade PIP-implantaten erbjuder, enligt en rundringning Rapport gjorde häromdagen, inte de drabbade kvinnorna kostnadsfria nya. Det anses ironiskt nog inte medicinskt motiverat. Men det skulle säkert göra deras patienter lyckligare