Partiets traditionella kärnfrågor kom bara upp i bisatser.

Brigitte Mral, professor i retorik

Både Gustav Fridolin och Åsa Romsons tal i Almedalen kom något förvånande att till 80 procent handla om utbildning, uppskattar Jenny Madestam, statsvetare vid Stockholms universitet.

– Fridolin upprepade flera gånger att utbildningen ska vara öppen för alla och hur alla ska vara utrustade med karta och kompass; att samhället gynnas i stort om alla resurser tas till vara, säger hon.

Fridolin talade även om exempelvis Sveriges omvärldsberoende och globaliseringen, men hela tiden gjordes en koppling till utbildning.

– Hela talet kretsade kring skola och utbildning. Har MP som ambition att ta upp kampen med Folkpartiet som det kunskapsbaserade partiet är nu frågan, säger Jenny Madestam, som trodde att åtminstone Åsa Romson skulle prata mer om miljö.

– Hennes starka sida är miljöfrågor. Kanske är strategin att hon vill visa att hon har en bredd som politiker, men det blev lite konstigt med två upprepade tal på varandra, säger hon.

– Det handlar väl om att visa att MP är ett kunskapsbaserat parti, och det sa Åsa Romson i slutet också; att MP ska betona det.

Medan Fridolin är en skicklig talare och briljerade med konkreta exempel, så kändes Romson väldigt blek på scenen, tycker Jenny Madestam.

– Hon hade ingen entusiasm och läste innantill. Kanske var hon inte bekväm med att prata om de här sakerna, säger hon.

Brigitte Mral, professor i retorik vid Örebro universitet, betonar att språkrören hade speciella förutsättningar.

– De hade tillskillnad från övriga politiker bara halva tiden på sig eftersom de är två stycken. Dessutom har Romson och Fridolin det retoriska problemet att de är unga, nya och ganska oprövade politiker som måste visa att de har en tyngd som matchar de mera erfarna politikerna, säger hon.

Detta försökte språkrören enligt Brigitte Mral lösa genom att ta upp den fråga som är central för samtliga partier: utbildningssystemet.

– Partiets traditionella kärnfrågor kom bara upp i bisatser. Kärnkraftsfrågan till exempel nämndes knappt ens. Om jag var miljöpartist så skulle jag sakna miljöfrågorna, säger hon.

Paret försvarade sina ståndpunkter och idéer med emfas och övertygelse, vilket stärkte deras ethos, menar Brigitte Mral.

– Problemet är att det blev i stort sett ett enfrågeställningstagande som dessutom handlade om Fridolins hjärtefråga, som inte solklart är Romsons område.

– Romson kunde ha tagit upp andra frågor och pratat mycket mer om miljö. Allting blev inföst i samma fålla och det var inte helt lyckat. Sedan fick hon mycket mindre tid än Fridolin vilket gjorde att hon blev stressad och trasslade in sig i formuleringar, konstaterar Brigitte Mral.

Enligt Mral är Fridolin en mycket mera van retoriker som anstränger sig om att hitta exempel, personliga berättelser och bilder.

– Det är ett flyt i hans tal och han fick många applåder. Han lyckades vara konkret och hitta gemenskap med publiken.

Skickliga formuleringar som ”ett land som har gett upp på att vara fantastiskt för alla är snart inte fantastiskt för någon”, sammanfattar partiets kritik mot alliansen, tycker hon.

– Han sökte stöd för sin argumentation i vänsterpersonligheter som Sven-Erik Liedman och Bengt Göransson, samt feministen och bildningsförekämpen Ellen Key, vilket kan tolkas som en ganska tydlig politisk markering.

Men trots att Åsa Romson var märkbart mer ovan på scen så hämtade hon enligt Brigitte Mral upp sig genom att vara sympatisk och personlig.

– Hon försökte nå ut till publiken genom ett personligt tilltal och det vann hon nog på, trots att hon hade problem.

Rebecka Carlsson, språkrör Grön ungdom, tyckte att det var bra att Fridolin lyfte upp att det är en större kostnad att inte satsa på utbildning.

– Men jag saknade konkreta exempel på vilka kunskaper och färdigheter som behövs för framtidens jobb, säger hon.

Rebecka Carlsson uppskattade att Romson tryckte på vikten av att ta fram nya välfärdsmått i sitt tal – men tycker det var synd att Romson inte tog upp vilka faktorer som ska räknas.