För omkring 35 år sedan riktade Jutta Zilliacus en rejäl känga från talarstolen i finska riksdagen.

–Jag tyckte att de unga personer som startat sin karriär i de politiska ungdomsföreningarna och valts in i riksdagen inte hade någon livserfarenhet, säger hon.

Själv var hon kolumnist i Hufvudstadsbladet och riksdagsledamot och riktade sig till de unga, nyvalda politikerna.

–De var icke färdigstekta broilers, de kom direkt från skolbänken och hade ingen livserfarenhet.

Politiska broilers blev ett modeord – och ett skällsord – som också spreds till grannlandet.

SvD:s kartläggning av ministrarnas bakgrund visar att det främst är politik som statsråden sysslat med sedan de gick ut gymnasiet. I snitt har statsrådet studerat 3,75 år, arbetat 7,1 år och varit heltidspolitiker eller arbetat politiskt i 17,44 år.

–Om man tittar över tid är tendensen att det är lite mera broiler nu, säger Jörgen Hermansson.

Han är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet och har studerat statsråd i svenska regeringar sedan 1917. Han kallar ministrarna för ”fullblodspolitiker”.

–Det är bara att konstatera att merparten är proffs.

Vissa statsråd, till exempel näringsminister Annie Lööf (C), EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och bostadsminister Stefan Attefall (KD), har blygsamma erfarenheter från vanliga arbeten, medan socialminister Göran Hägglund (KD) helt saknar universitetsstudier.

Justitieminister Beatrice Ask (M) kan varken skryta om sin arbetslivserfarenhet eller studiebakgrund. I stället är hon en av dem i regeringen med längst politisk erfarenhet. För 27 år sedan blev hon ordförande för Moderata ungdomsförbundet. Då hade hon arbetat i Stockholms stadshus i några år innan. När hon erbjöds det jobbet tog hon uppehåll från studierna i internationell ekonomi vid Uppsala universitet, ett studieuppehåll som nu pågått sedan 1979. På frågan om när hon förstod att det var politik hon ville syssla med svarar hon att hon försökt att sluta flera gånger.

–Men om man har ett samhällsengagemang – och inte bara vill titta på när saker och ting händer – är det nästan det mest meningsfulla du kan göra, säger hon.

Något av en motsats är partikollegan och finansmarknadsministern Peter Norman. Han var en politisk rookie – men med flera högt uppsatta chefsarbeten bakom sig på Riksbanken, kapitalförvaltningsbolaget Alfred Berg och sjunde AP-fonden, när han 2010 blev tillfrågad om statsrådsposten.

–Statsministern frågade mig om jag kunde tänka mig att gå med i Moderaterna och då tackade jag ja. Det här var någon dag innan jag blev minister.

Peter Norman säger sig numera trivas ”jättebra i partikostymen”.

–Men den är inte speciellt närvarande i det jobb jag har, tycker jag. Jag känner mig rätt mycket som expertminister faktiskt, det vill säga att de frågor jag har tycker jag inte har så stor partipolitisk sprängkraft egentligen.

Den med störst akademisk erfarenhet i regeringen är handelsminister Ewa Björling. Förutom att vara legitimerad tandläkare var hon en känd virusforskare, specialiserad på hiv och med en docenttitel vid Karolinska institutet. Hon började engagera sig politiskt 1998.

–Jag pryade på Moderaterna när jag var 14. Men jag blev aktiv på allvar när vi i min kommun Ekerö hade allt fler som engagerade sig mot främlingsfientlighet. När några var väldigt otrevliga mot de få invandrarna vi hade kände jag att det var dags att kliva in och göra något, säger hon.

Tajmingen för det nyfunna engagemanget var kanske inte den allra bästa. Förutom att hon ledde en forskargrupp höll hon på med den egna forskningen, samtidigt som hon var nybliven mamma.

–Det var den jobbigaste tiden, eftersom det innebar handledning av doktorander, tuffa resor ute i världen, ett litet barn, en femåring och dessutom politik.

2002 blev hon invald i riksdagen och satt i utrikesutskottet. Under några år avslutade hon sina åtaganden mot doktoranderna. Hon tycker att hon har nytta av sin bakgrund som forskare, inte minst när det gäller att ta in och sålla information, efter att dagligen ha läst forskarrapporter.

–Och också det här att hitta olika lösningar. I forskningen stöter man ofta på problem vid laborationer, då man får tänka ut en annan lösning.

Beatrice Ask har inte någon examen, vilket hon tillsammans med Anna-Greta Leijon (S) är ensam om bland justitieministrarna.

–Jag tror att den som inte har en examen på pappret alltid blir ifrågasatt. Det gör att jag alltid har en känsla av att jag måste prestera bättre än en som kan visa upp ett intyg, säger hon.

Hon liknar det vid utanförskapskänslan som man kan bära med sig om man gjort en klassresa. Själv beskriver hon sig som dotter till en 19-årig ensamstående damfrisörska i Sveg. Samtidigt kan hon inte påstå att en ”formell examen på papper hade hjälpt så mycket, egentligen”.

–Att vara riksdagsledamot och minister är ju att plugga jämt. Jag har läxor varje dag numera och får ständigt försöka hämta in kunskap, läsa rapporter, lyssna.

Hon kan i stället se en fördel med sin politiska bakgrund, att hon lärt sig ärendegången och har ett stort politiskt nätverk.

Peter Norman kan i stället känna att han gått miste om något jämfört med sina statsrådskollegor.

–Det är bara att svara ja på det. Jag har ingen erfarenhet av hur regeringskansliet fungerar, hur partierna fungerar eller hur departementen fungerar. Sådant får jag läsa mig till. Däremot har jag förhoppningsvis med mig saker som de inte har, som jag kan ha nytta av i min tjänsteutövning. Man kan inte ha allt.

Professor Jörgen Hermansson ser fördelar med en gedigen politisk bakgrund, en är att man troligtvis är mer beredd på den tuffa granskningen från journalister.

–Det är också väldigt tydligt att politiskt svaga statsråd ger ökad fokusering på statsministern, om det är sådana som enbart sitter på statsministerns mandat. I praktiken betyder det att proffspolitiker har en maktposition utöver det. Erlander, Per-Albin och Palme gjorde inte vad de ville med statsråd som Gunnar Sträng, Gustav Möller eller Per Edvin Sköld. Det var inte Erlander som avgjorde när de skulle avgå, det gjorde de själva.

Svenska ministrar skiljer sig inte från sina utländska kollegor när det gäller bakgrund, snarare är det bilden av dem, och kanske främst vad vi vill att de ska vara, som skiljer sig.

–Möjligtvis har vi haft en romantisk föreställning att man ska vara mycket mer vanlig. Vi har odlat en folkrörelseromantik, de skandinaviska länderna skiljer ut sig lite grann. De här elitpolitikerna försöker vara vanliga människor, medan de i Frankrike nästan markerar att man är utvald, säger Jörgen Hermansson.

Ludvig Beckman, docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet, har forskat kring svenska statsråds bakgrund. Han lyfter fram en annan anledning till att många statsråd är proffspolitiker. Eftersom fyra partier delar på makten och alla partierna vill ha sina högsta politiker på statsrådsposter, blir det svårare för personer utifrån att knipa en ministerpost.

–Utrymmet för de som inte kommer från partistyrelsen och riksdagen har blivit mindre. Det är fler som ska dela på kakan.

Ludvig Beckman berättar att det finns motstridiga önskemål från väljarna om vilka som ska representera oss. Vi vill att regeringen ska återspegla samhället och vara som vi själva. Samtidigt förväntar vi oss att de ska vara kunniga, nästintill experter och dessutom politiskt förankrade.

–Det är naturligtvis väldigt svårt att tillgodose alla önskemål samtidigt. Vi som medborgare har ganska motsägelsefulla krav på vilka som ska vara ledande politiker, säger han.

På ett sätt har politikerna blivit mer som vanligt folk. För 80 år sedan var statsråden framstående personer med hög utbildning.

–Under de 80 åren har utbildningsnivån ökat markant i samhället, medan den bland ministrar inte gjort det.

Ludvig Beckman tror att det i kristider kan vara bättre att ha proffspolitiker än experter.

–För att fatta bra politiska beslut måste man ha en bra politisk förankring. Då är det naturligtvis en fördel att ha en minister som varit politiskt aktiv, medan en person som plockats in utifrån kanske saknar den förankringen.

Samtidigt påpekar han att det kan vara precis tvärtom, och hänvisar till Italien och Grekland där teknokratregeringar tillsatts efter att de vanliga politikerna misslyckats.

Handelsminister Ewa Björling tycker att det finns fördelar med en regering med olika bakgrunder.

–Jag tror att det är då det blir en bra kombination, säger hon.

Beatrice Ask värjer sig mot begreppet politiska broilers. Hon säger att hon också bokar tvättid och handlar på Konsum.

–Jag tycker att bilden oftast är överdriven. De flesta politiker har mer kunskap om vardagen för många än vad man ibland föreställer sig när man läser tidningen.

Och även Jutta Zilliacus, som ju myntade begreppet en gång i tiden, har ändrat uppfattning. Hon säger att det löste sig bra för de flesta till slut.

–Broilrarna var nog väldigt sårade då. Men jag får ju äta upp min ironi i dag, för det gick väl för dem.

Flera använde riksdagen som språngbräda, enligt henne. Någon blev riksbankschef och någon annan presidentkandidat. I dag tycker hon inte att det pratas så mycket om riksdagsledamöternas bakgrund längre.

–Det är nog ett bra genomsnitt av folk, det är ju folket som valt dem så jag ska inte gräla, säger Jutta Zilliacus.