Det är snart bara två veckor kvar till öppningsceremonin av sommarens OS i London. Som ett led för att skydda de olympiska spelen mot eventuella terroristattacker vill den konservative parlamentsledamoten och före detta arméofficeren Patrick Mercer placera missiler på ett hyreshustak i Leytonstone. De boende i höghuset i fråga är, faktiskt fullt förståeligt, måttligt förtjusta.

De här hyresgästerna, i ett av de tusentals bostadshus som byggdes efter att Luftwaffes bombningar demolerade stora delar av östra London, utgör bara en promille av de som drabbats och drabbas när London ska visa upp sig för världens tv-kameror och OS-turister som en skinande blank och modern stad.

Jag tog miliserna på bostadstaket som exempel bara för att det är ett av de mest aktuella.

Den mörka baksidan och de sorgliga bieffekterna av den OS-by som med sina arenor och jättebassänger nu har färdigställts i östra London får väldigt lite plats i media. Även i brittisk press handlar det i sådana fall oftast blott om höga biljettpriser, taxibrist och en oro över om kollektivtrafiken ska klara av ett OS.

Möjligen också om att världens största McDonalds-restaurang öppnas i anslutning till OS-byn. Snabbmatskedjan är, ironiskt nog, en av London-OS huvudsponsorer. Är det något man förknippar med idrottsprestationer så är det ju pommes frites.

Men det mest intressanta är varför OS-byn uppfördes just över dessa fyra stadsdelar: Bow, Homerton, Leyton och Stratford – i östra London.

En tvångsutköpt grönsakshandlare från Bow uttryckte det solklart i en intervju med The Daily Telegraph nyligen:

–Man hade aldrig kunnat skövla en del av norra eller västra London. Media hade inte tillåtit det. De som bor där är för rika för det. Skälet till att man valde oss är att vi inte hörs. Ingen lyssnar på oss som bor eller verkar här. Det är nästan som om vi inte existerar.

Invånarna i de här fyra stadsdelarna har statistiskt sett alltid tillhört de fattigaste i hela Storbritannien och historiskt hittar man där också de mest marginaliserade minoriteterna. Nu splittras mängder av små samhällen när de tvångsförflyttas än längre österut för att ge plats för det skinande blanka Nya London där de aldrig skulle ha råd att bo. En slags tvångsgentrifiering som förstås bara skjuter alla tänkbara sociala problem en liten bit längre in under mattan så ”vi” slipper se dem.

Det är lite som att laga allt som är trasigt med vanlig tejp.

Författaren och brittiska PEN-klubbens ordförande Hari Kunzru avslutade en protestartikel i ämnet med orden ”respekt och tillhörighet har ingen plats i det moderna London som blir allt skickligare på att utesluta de som helt enkelt inte har råd”.

För att understryka hur man blundar för vad man faktiskt gör har området kring OS-stadion fått det egna postnumret E20. För varenda britt med en tv-apparat är det ett hittepå-postnummer för evigt förknippat med evighetssåpan Eastenders där det står just E20 på alla gatuskyltar i den fiktiva Londonförorten Walford.