Varje år kommer omkring 6 000 ansökningar om handikappanpassning av bostäder in till kommunen. De vanligaste behoven är borttagning av trösklar, automatiska dörröppnare och ledstänger.
De allra flesta ansökningar beviljas men 100 till 150 avslås varje år. Ofta beror det på att kommunens handläggare anser att den sökande inte har tillräckliga skäl, men en del av avslagen beror på att fastighetsägaren inte ger sitt tillstånd.
Värden behöver inte motivera sitt beslut men det kan handla om allt ifrån brandsäkerhet till rent estetiska skäl. Den funktionshindrade har ingen möjlighet att överklaga ägarens beslut.
En granskning av de avslag som behandlats mellan 2002 och 2006 visar att privata värdar oftare nekar. Avslag för boende hos privata värdar berodde i 23 procent av fallen på fastighetsägarens nej. För bostadsrätter gällde det 15 procent av fallen och för kommunala
bostadsbolag endast 5 procent.
- Allmännyttan har ju ett uppdrag från sina ägare, det vill säga medborgarna. De har ett socialt ansvar som privata fastighetsägare saknar, säger Teres Lindberg som sitter i stadsbyggnadsnämnden för socialdemokraterna och är vice ordförande i Svenska bostäder.

Hon tror att vi kommer att se resultat av detta när allt fler av stadens bostäder går över till privat ägo.
- De som inte får bostadsanpassning kanske måste flytta från de stadsdelar där husen ägs privat.
Kristina Alvendal som är moderat borgarråd och ordförande i Svenska Bostäders styrelse är mer förvånad.
- Det är ju helt uppåt väggarna om privata fastighetsägare säger nej till bostadsanpassning. Huset borde rimligen bli mer värt om fler har tillgång till det. Om folk tvingas flytta är det också kostsamt för värden.
Hon håller med om att de kommunala bostadsbolagen har haft ett större socialt ansvar tidigare. Nu anser hon att kommunen måste föra en diskussion med de privata värdarna om deras roll. Tvingande
regler är dock svåra att skapa.
Per Åhlfeldt på Kungsholmen i Stockholm är en av dem som har fått nej. I slutet av hans gata glittrar vattnet längs Norr Mälarstrand men så långt kommer Per nästan aldrig. Han är rullstolsburen och kommer inte förbi trappsteget utanför porten. Två gånger i veckan får han hjälp av färdtjänstpersonalen att ta sig ner, för att åka till sjukgymnasten, och någon gång i månaden hinner hemtjänsten hjälpa Per ut. Resten av tiden tillbringar han i ett rum och kök.
- Tv, tv, tv, sammanfattar han sin dag.
- Efter frukost sitter jag ett tag och sen är det lunch. Sedan fortsätter jag titta på tv och läsa tidningen, sedan är det middag. Efter middagen börjar jag förbereda mig för att lägga mig. Det blir ganska långa dagar men man vänjer sig.

Tonen är släpigt ironisk men han låter inte alls bitter.
- Nej, jag har ju levt frisk i 65 år så jag tycker inte att det är så synd om mig. Mina barn påstår att jag är deprimerad men det tycker jag inte.
Han räknar med att bli frisk och kunna
gå igen även om doktorn säger att han inte kommer att bli det.
- Vi tänker lite olika där.
Kommunen vill installera en ramp som skulle ge honom möjlighet att komma ut men bostadsrättsföreningen ger inte sitt tillstånd. Per har inte fått någon motivering till detta. Han var själv med om att köpa huset när det blev bostadsrätter i början att 90-talet men numera kan han inte komma på årsmötena. De har hållits i en lokal med många trappor till.
Bostadsrättsföreningens ordförande vill inte uttala sig i frågan innan styrelsen har sammanträtt i mitten av februari.

Enligt Gunilla Nakajima Wahlström, som handlade ärendet på kommunen, blev det aldrig utrett exakt hur rampen skulle kunna byggas, föreningen gjorde klart från början att den inte tänkte gå med på någon anpassning.
Ingreppen gällde att antingen flytta sopbehållare eller ett träd och en cykelparkering. Hon har flera gånger hört bostadsrättsföreningar säga att de inte vill att deras hus ska se ut som handikappboenden.
En del antyder att det skulle
kunna sänka värdet på lägenheterna.