I alla partier brukar man få betala ett pris för att utmana den sittande partiledaren, men i socialdemokratin sjunker just nu priset timme för timme.

Och kraven – som även när det inte är uttalat innebär att Juholt får sparken – riktas mot partiets verkställande utskott, VU, som samlas till möte i dag.

Håkan Juholt gick ändå till offensiv i partiledardebatten i går, vad skulle han göra? I sin första replik på statsminister Fredrik Reinfeldt krävde S-ledaren besked om försäljningar av offentliga verksamheter. ”Varifrån kommer mandatet att sälja ut Sverige? Varifrån kommer beställningen att rea bort våra gemensamma tillgångar?” undrade Juholt.

Det var troligen ett väl valt ämne mot bakgrund av höstens högtempererade debatt om äldrevård som bedrivs av skattebefriade riskkapitalister. Det är knappast en politisk diskussion som har gynnat regeringspartierna eller Moderaterna, men den har heller inte lyft Socialdemokraterna.

”Jag har lyssnat in den vrede som finns runt om i landet. Moderaterna driver på att sälja ut skolor, sjukhus och vårdcentraler. Ni skänker bort våra gemensamma tillgångar”, utropade Juholt.

Det är kanske inte Håkan Juholts värsta problem i dag, men en del av förklaringen till att hans parti inte kunnat exploatera frågan om vinstintressen i välfärden är att man saknar en tydlig politik på området.

”Beskeden från VU och partistyrelse dröjer” skrev Arbetarrörelsens tankesmedja i en analys förra veckan, och spekulerade i att det beror på en rädsla att kritiseras för ”att vilja begränsa medborgarnas valfrihet”.

Det är förstås ett av den socialdemokratiska krisens många ansikten, att det saknas politiska förslag när de skulle behövas för att lyfta i opinionen. Men i S-fabriken har det varit mindre politikproduktion än krishantering under Juholts första tio månader.

Och den arbetsfördelningen ser ut att fortsätta med Juholt som ordförande.

I tisdags kritiserade S-kvinnornas ordförande Lena Sommestad offentligt Juholts utnämning av Urban Ahlin till biträdande partisekreterare. Ahlin utsågs ändå, men kritiken träffade partiledarens redan skadade auktoritet.

I går hade Gotlands tidningar rubriken ”Öns förtroende för Juholt slut”. Gotlands regionråd Åke Svensson förklarade att ”han är en belastning för oss ute i kommuner och regioner, och det är väldigt tråkigt”.

I riksdagens kafeteria i går, efter partiledardebatten, fikade exministern Thomas Östros med riksdagskollegan och partistyrelseledamoten Pia Nilsson.

Östros, vars formella position i partiet har pulvriserats under Juholts styre, undvek redan i höstas att uttala sitt förtroende för partiledaren. Nu hade Pia Nilsson gjort detsamma i medierna dagen före partiledardebatten.

Och hon riktade sig direkt till VU: ”Jag förväntar mig att partiledningen och verkställande utskottet lägger fram någon form av förslag och tar ett helhetsgrepp”.

Senare i går eftermiddag svarade riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson så här när TT frågade henne om Juholt kan sitta kvar: ”Det vet jag inte. Det är en fråga för verkställande utskottet”.

Det finns alltså ett växande tryck på det verkställande utskottet att agera.

Och dammen som samlar upp kritiken kan vara på väg att brista. Priset för att kritisera en partiledare kan ju bara utkrävas om partiledaren sitter kvar.

I samma ögonblick som partikamraterna gör bedömningen att partiledarens tid är ute innebär det också att det är gratis att kritisera honom eller henne.

Håkan Juholt vet allt om det här, för det var han själv som drog ur proppen för kritiken mot företrädaren Mona Sahlin. I riksdagen i går sa han bara så här om kritiken från Åke Svensson: ”Det vore märkligt om det inte reses sådana röster med det opinionsläge vi har”.

De här rullande stenarna är förstås ett orosmoment för Juholt, men lika illa är kanske att stödet för honom börjar svikta i kretsar som har satt ett politiskt hopp till honom.

På ganska svaga meriter uppfattades valet av Håkan Juholt som en framgång för den socialdemokratiska partivänstern. Han var ju i alla fall på intet sätt högerns man, och hade han inte uttryckt sig kritiskt mot ”förnyarna” på den socialdemokratiska högerkanten?

Lät han inte som en traditionell socialdemokrat borde låta? Lite som Olof Palme, och lite som det bästa av Göran Persson?

Håkan Juholts försvarare har funnits i partiets vänsterflank, eller i så kallade traditionalistkretsar som reagerar på ord som skogen, varvet, bruket och facket.

Därför finns det ett djupt allvar i diskussionen om vad Håkan Juholt ville göra med a-kassan i Socialdemokraternas senaste budgetförslag. Det är en intern strid som aldrig vill dö, med turer som är obegripliga för de flesta utanför partiet.

Men för facket är a-kassan helig, och där gror nu uppfattningen att Håkan Juholt i höstas kraftigt ville sänka satsningen på a-kassan, en synd i sig. Och att han senare vägrade stå för det, något som inte gör saken bättre.

Frågan är en av dem som ska redas ut på partiets VU i dag.

”Vi ska bara än en gång gå igenom hur vårt budgetarbete har gått till” förklarade Håkan Juholt i går efter riksdagsdebatten. Och så kanske man kan säga.

Eller så ska Juholt bara, för att ha en chans att överleva som partiledare, övertyga LO om att han inte har bedragit dem politiskt, och sedan ljugit om det.