Lisa Asplund har egentligen inte sett silveraltaret i Storkyrkan i sin helhet. I mitten av mars står hon i Ullenius ateljéer i värmländska Sunne och vecklar försiktigt upp silkespapper med silverföremål. Sammanlagt 550 delar har monterats ned, märkts upp och färdats 37 mil nerpackade i pappkartonger, för varsam rengöring här. Efter två minuters ultraljudsbad putsas föremålen för hand med hjälp av eltandborste och bomullstrasa. I rummet intill står bröderna Ullenius, Rickard och Urban, och bättrar på förgyllningen på Storkyrkans 16 psalmnummertavlor.

–Jag trodde inte att jag skulle ha det här tålamodet, men det är spännande att se vad det är för föremål man packar upp. Det ena finare än det andra. Och så fascinerande att det är handgjort på 1600-talet, säger Lisa Asplund.

Hon är sambo med Rickard Ullenius, som pendlar fram och tillbaka mellan Sunne och Stockholm under de månader som renoveringen av Storkyrkan pågår.

–Jag har ju knappt varit i Stockholm, men genom att jag hör vad han berättar, så känns det ändå som jag får vara med på resan, även om det bara är på ett litet hörn.

Den 19 juni smäller det. Det lär knappast ha undgått någon att det är då kronprinsessan Victoria inför svenska folkets blickar ska skrida uppför mittgången i Storkyrkan och sammanvigas med mannen av folket, Daniel Westling från Ockelbo.

Det är då på dagen 34 år sedan det senast bjöds kungligt bröllop i kyrkan. Carl XVI Gustaf gifte sig med Silvia Sommerlath den 19 juni 1976. Skillnaden är ändå avsevärd. Den kyrka kronprinsessan träder in i är visserligen densamma, men den har som ett annat skimmer över sig. Orsaken är den grundliga rengöring och renovering som pågått under drygt tre månader, och som blev möjlig tack vare det kungliga bröllopet. Kostnad: 14 miljoner.

–Jag tycker att det är fantastiskt. Det är stor skillnad. Det är ju 60 år av olika avlagringar av smuts och annat som är borta. S:t Göran och draken ser ut som den är nytillverkad, tycker Åke Bonnier, domprost i Stockholms domkyrkoförsamling.

–När kyrkan nu slår upp portarna igen är det lite som att kyrkan invigs på nytt. En så grundlig rengöring har den nog inte fått på 700 år.

Det var efter en prästvigning den 11 januari som Storkyrkan stängde för allmänheten. Istället drog hantverkarna in – målare och snickare, fönsterputsare och förgyllare och inte minst ett försvarligt antal konservatorer – för att ge Stockholms domkyrka en grundlig men försiktig antikvarisk genomgång. Några dagar efter stängningen är kyrkans insida nästintill oigenkännlig. Förvandlad till en arbetsplats med byggnadsställningar upp till taket i två tredjedelar av interiören.

–Det går bra. Alla är taggade, inte minst för att vi har så kort tid. Alla kan sitt jobb. Ställningsbyggarna vet vad de håller på med, och förstår att när man bygger ställning i en kyrka, så är det annorlunda än i ett vanligt rum, säger chefskonservatorn Urban Ullenius. Att få restaurera Storkyrkan är en konservators dröm, men någon relation till bröllopet har han inte. Han blir klart road över frågan.

–Nej, men det är roligt att vi får det här arbetet. Och att göra kyrkan fin tills dess att de ska gifta sig.

För alla engagerade är det en hektisk tidsplan. Deadline för rengöringsarbetet är satt till den 2 maj då kyrkan öppnar för allmän-heten. Då ska det hållas mässa och alla byggnadsställningar vara borta. Sedan håller arbetet på ett par veckor till, med tid för finjusteringar. Tempot är tufft, och orgeln till exempel restaureras på nätterna.

För att minimera dubbelarbete när damm virvlar runt, är både S:t Göran och draken och silveraltaret inbyggda i plasttält.

De stora byggnadsställningarna möjliggör bland annat rengöringen av valven, som pågår under drygt två månader.

–Eftersom tiden är så knapp, så har vi fått projektanställa en hel del. Då är det viktigt att man anställer rätt folk, så att det vet vad de ska göra, säger Rickard Ullenius som ansvarar för takrengöringen.

Rengöringen görs i olika steg. Den vita ytan i de kalkade valven rengörs med en svamp som fungerar ungefär som ett suddgummi.

–För det behöver man ingen speciell konservatorsutbildning. Det viktigaste är att man är bra på att jobba. Att sudda med svamparna är tungt kroppsarbete som tar på axlar och nacke. Det vanliga är att man går ut för hårt så att man är helt slut sedan, säger Rickard Ullenius.

När det gäller muralmålningarna, som finns i de äldsta valven i det så kallade vårfrukapellet, behövs mer expertis. För att inte skada pigmenten i målningarna används en särskild deg, gomma pane, en italiensk uppfinning. Ingredienserna är mjöl, vatten, kopparsulfat, målarsoda och ammoniak.

–Degen bakar vi ihop själva i en degmaskin. Den ska vara som en pizzadeg, så när du kramar den ska den vara elastisk och lite halvfuktig så att den inte fastnar på handen. När du trycker och rullar den så binder den och lyfter smutsen från dekorationerna.

Eftersom arbetet är tidspressat gäller minutiös planering. Entreprenören har en detaljerad tidsplan som följs noggrant och täcker upp varje föremål till punkt och pricka, dag för dag efter en tidslinje: ”Rengöring stjärnvalv... retuschering Albertus Pictor... rengöring och konservering av Yttersta domen” .

Bland de viktigaste momenten är att ta bort lagret av sot som ligger som en fet hinna över alla föremål.

–Sotet består av mikroskopiskt små partiklar, nästan av nanostorlek. Det är dödsstraff att sätta fingrarna i dem, säger Urban Ullenius, och förklarar att rengöringen måste göras i noggrant genomtänkta steg.

Arbetslaget har gått igenom alla föremål med specialmetoder. Först har ytorna försiktigt borstats rena från damm som sedan fångas upp med dammsugare. Konservatorn Boel Heckscher, som arbetar med restaureringen av S:t Göran och draken, berättar om hur dammbollarna flög.

–Det var jättehärligt, och roligt att se vilken skillnad det blir, säger hon, som så småningom övergått från rengöring till retuschering av den berömda 1400-talsskulpturen. Färgflagor som håller på att släppa fästs med lim.

Till skillnad från allmänheten har konservatorerna förmånen att betrakta föremålen i ögonhöjd och inte enbart se dem nerifrån golvet. Britta Nilsson, konservator från Nationalmuseum, uppskattar att hon ägnat 15 timmar åt ytrengöring av vädersolstavlan med bomullstuss och destillerat vatten.

–Tavlan blir smutsig av avgaser från bussar som står utanför. Man går över den millimeter för millimeter. När man står så här nära kan man verkligen se alla detaljer. Den är fantastisk. Jag kan titta på den hur länge som helst. Det är verkligen Stockholms historia, säger Britta Nilsson.

De engagerade i renoveringen har också privilegiet att se detaljer som ingen annan kommer att få uppleva. Som att silveraltarets apostlar bläddrar i böcker med silverblad, så tunna att de fladdrar i vinddraget.

Även metallkonservatorn Monika Fjaestad tycker att föremålen talar till henne när hon står och putsar på silveraltarets silverplåtar på plats i Storkyrkan veckan före kyrkans öppnande. Efter putsningen lackas silvret för att förhindra oxidering.

–Man vill ju att det ska bli fint, med tanke på att det ska hålla i 50 år till, säger Monika Fjaestad. 50 år är ungefär den tid som förflutit mellan kyrkans tidigare renoveringar.

Monika Fjaestad som har en bakgrund som silversmed fascineras mycket av hur utsmyckningarna är gjorda. Det jättelika altarskåpet, tillverkat i ebenholts och ädelträ, hör till Storkyrkans mest märkvärdiga föremål.

–Det blir ju på ett särskilt sätt när man kan tekniken, säger hon och pekar på de ornamenterade bladslingorna i silver, som har krävt åtskilliga lödningar i en tid när varken gasol eller lödkolv var påtänkta.

–När man tänker på hur det är gjort, så kommer man väldigt nära. Man får direktkontakt, säger Monika Fjaestad.

Till skillnad från många andra föremål har silveraltaret inte kommit till Storkyrkan som krigsbyte. Det donerades till kyrkan 1652 av Johan Adler Salvius, drottning Kristinas närmaste rådgivare. Då värderades det enligt räkenskapsboken till 12000 riksdaler.

I renoveringsprogrammet ingår att undersöka om altarskåpets dörrar går att stänga, såsom det var tänkt och gjordes en gång under stilla veckan.

Under renoveringen har en avancerad ommöblering skett. Efter att länsstyrelsen gett församlingen tillstånd flyttades den jättelika sjustaken från 1400-talet, från högkoret till Olaus Petrikapellet. Då hade också hovet framfört en önskan om att flytta ljusstaken, som bedömts vara i vägen vid den kungliga vigseln.

–Man hade nog inte räknat in den i planen, för den stod inte där vid det förra kungabröllopet. Vi bedömde flytten som möjlig, eftersom den även historiskt flyttats omkring, säger Hanna Gelotte, förste antikvarie vid länsstyrelsen.

Storkyrkan är speciell, säger Urban Ullenius.

–Storkyrkan i sig själv innehåller så många fantastiska, kulturellt välkända föremål, allt från skulpturer och målningar från 1400- talet till sådana som utförs idag. Allting här är oerhört välbevarat. Kyrkan har inte blivit rånad heller, som många landsortskyrkor blivit.

Även kyrkans historia är speciell. Mycket beroende på att den tätt hör samman med Stockholms historia, och hur huvudstaden växt fram. Den sträcker sig ända till 1200-talet, då den enligt traditionen uppfördes av Birger jarl som i mitten av 1200-talet gett Stockholm stadsrättigheter. Då hade ett par hundra år gått sedan Sverige kristnades, och kyrkan var den första kyrkliga byggnaden på Stadsholmen, det som nu kallas Gamla stan. Storkyrkan blev Stockholms katedral, och det var här kungar och drottningar kröntes. Här gifte sig Gustav Vasa 1531 med sin första hustru Kristina av Sachsen Lauenburg 1531. Och det var här som reformatorn Olaus Petri på 1520-talet för första gången höll mässa på svenska, från predikstolen som då utgjordes av korg.

Att Storkyrkan har en särskild betydelse även i modern tid har blivit tydligt under renoveringen. Trots att kyrkan varit stängd har det inte helt gått att stoppa tillströmningen av besökare. Församlingens personal berättar om människor som klämt sig in igenom den lilla glipan i byggstaketet. Men så hör Storkyrkan också till Stockholms största turistattraktioner med upp till 6 000 besökare per dag. Det har också varit en strid ström av utvalda som bokat tid för att se det arbete som pågår, av antikvarier och museimänniskor som klättrat på byggnadsställningar under valven, och fått en unik guidad tur.

–Det här är renoveringens svar på melodifestivalen – alla vill ta del av den, säger konservatorn Daniel Eggens.

Källor: Sju seklers storkyrka, Levande stenar – vägvisare i Storkyrkan.

Efter tre månaders renoveringsarbete är Storkyrkan i Stockholm redo för ett kungligt bröllop den 19 juni. SvD har följt konservatorernas slit.