Hon borde trängas runt Storkyrkan idag, kvinnan som brukar fira Victorias födelsedag den 14 juli och tålmodigt står där utanför Solliden med sin blombukett och armsvettringar på finaste sommarklänningen. Förra året var hon extra lycklig. Med brunbränd, lätt narig hand strök hon över kronprinsessans rygg, försäkrande med en blick mot den nyblivne fästmannen: Han verkar vara en rejäl pojk. Jag är så glad, så glad, för prinsessans skull.

Låt oss diskutera monarkins ställning i ett modernt samhälle. Låt oss ifrågasätta de kommersiella krafter som omvandlar kvalitet till kvantitet, bortom sans och vett. Låt oss hoppas på en massmedial självrannsakan och efterdebatt vad gäller alla idiotskriverier och menlösa tv-sändningar som accelererat de senaste veckorna.

Men låt oss, snälla, rara, inte göra det idag.

Just denna lördag kan vi väl slänga ifrågasättandet och surmulenheten, ironierna och tagelskjortorna i Strömmen. Öppna oss för det som ett bröllop i grunden handlar om. Att två människor valt att dela sina liv. Just detta par är speciellt, därför har förberedelserna, kostnaderna, ståhejet tagit sådana proportioner. Men längst inne i turbulensen finns det andra. Det som är på riktigt. Det som ingen kan kritisera eller pjollra bort.

Att de älskar varandra.

Ingen, påstår jag, som på nära håll mött dagens brudpar kan ha undgått hur tokkära de är. Att deras kärlek gnistrar med en lyskraft som självaste Disney borde haft svårt att åstadkomma, rent tekniskt. Verkligheten överträffar inte bara sagorna, den slår till och med de filmade versionerna.

Åt romantik kan man fnysa, det är lätt. Inför skimrande förälskelse kan man dra fram skilsmässostatistik och varnande exempel på jämställdhet som gått i kvav när först barnet kommer. Eller också kan man göra tvärtom. Stanna upp och förundras över den kärlek som inte går att styra eller tämja. Den går måhända att avstå från, med eller mot vår vilja, men det betyder inte att den försvinner. Kvar finns tomrummet, saknaden, såret. Hos några läker det aldrig.

Jag kan inte minnas att jag någonsin lekte prinsessa i tyllkjol som barn. Hellre klättrade jag i träd, rodde över fjärden med pappa. Sen blev jag tonåring, proppad med hjärtknipande dikter och amerikanska kärlekshistorier precis som alla andra tjejer som lyssnade på Beatles och smetade zinkpasta på läppar suktande efter kyssar.

I dag, några relationer senare, tar jag ingenting för givet. Vi är många som vet att kärlek inte är en rättighet, snarare en nåd. Den möter oss där vi minst anar, på ett gym eller dansgolv, framför kyldisken på Ica eller skrivaren på jobbet. Något händer, omöjligt att förklara. Och när det väl har hänt kan det inte suddas ut. Kärleken ristar sina tecken för djupt.

Det är detta jag tycker vi ska fira idag. Att de som fått kämpa alldeles extra nu äntligen når Storkyrkan. Där jag själv tar plats som en av få utvalda journalister. Men utanför – där hoppas jag kvinnan som brukar ta sig till Solliden finns, hon med blombukett och lyckohjärta.