KOLUMN | Rolf Gustavsson
Förra söndagen lämnade jag portugisiska Porto med en borrande känsla av osäkerhet inombords. Det är ovanligt för det tillhör ju korrespondentens yrkessjukdomar att känna sig tvärsäker. Men efter en dags strövtåg backe upp och backe ned blir Porto för mig ganska gåtfullt. Jag anar en spänning mellan försenad europeisk modernitet och en eftersläpande nostalgi från Portugals storhetstid.
På ytan syns framför allt konsumtionssamhället, som innebär ett uppbrott från ett tungt historiskt arv och en öppning för nationell och personlig frigörelse.
Samtidigt lever världen av i går. I tidningen rapporteras om vädret på olika håll. Listan inleds med metropolen Bissau i Västafrika, huvudstad i före detta portugisiska Guinea. Det säger antagligen något om den mentala världskarta som gäller i Portugal och påminner mig om att jag en gång för snart 40 år sedan höll på att förlora livet i denna ”översjöiska provins”. Till fots med guerillarörelsen PAIGC i de befriade delarna överraskades vi av ett portugisiskt bakhåll. PAIGC leddes av den briljante Amilcar Cabral, agronom och ”assimilado”, som lärde mig mycket om det efterblivna kolonialväldet och den arkaiska diktaturen. Amilcar Cabral, som mördades 1973, präglade länge min bild av Portugal.
I Guinea föddes också det nya Portugal, i huvudet på en ung portugisisk officer, Otelo de Carvalho, som betraktade kolonialkrigen som förlorade och drog upp ritningarna för den revolt som störtade diktaturen (25 april 1974). Denne arkitekt bakom militärkuppen var en modig, politisk stolle som älskade rampljuset och som i dag är helt bortglömd.
Kuppen övergick i ”nejlikornas revolution” och så småningom i en stillsam normalisering genom integrationen i Europa. De 20 årens regionalstöd från EU har bidragit till att omvandla landet långt ute i byarna. Jag besökte för några år sedan familjer i Tras-Os-Montes som relativt nyligen fått elektricitet, där familjefadern jobbade på byggen utomlands, modern var analfabet och barnen gick på gymnasiet. Här fanns insikten att modernisering kräver flit, allvar, ambitioner.
Mitt i dagens Porto ser jag samtidigt den gamla världen, personifierade av tiggarna och skoputsarna. I bokhandeln ligger nyutkomna flotta bilderböcker om de forna kolonierna och storsäljande avslöjanden om Salazars sista tid som diktator. I bokhandeln Lello & Irmão (Rua das Carmelitas), stiger besökaren in i ett magnifikt böckernas tempel från sent 1800-tal. Ett nostalgiskt konstverk i sig självt, liksom i Majestic Café (Rua de Santa Catarina). Här sitter ungdomar med laptop och njuter miljön från världen av i går.
Nästa år väntar svåra prövningar i Portugal. Om drygt en månad kommer en mycket känsloladdad folkomröstning om rätten till abort.
I sommar faller det på Portugal att leda Europa genom en utomordentligt kritisk fas och hålla ett euro-afrikanskt toppmöte. Portugals balansgång mellan det gamla och det nya väcker min nyfikenhet.
