STOCKHOLM Här vill plötsligt ingen prata politik.
”Men vad gör den nya regeringen?” tjatar jag. ”Är det någon fart på dem eller? Har det hänt nåt?”
De gör väl ungefär detsamma som den förra regeringen, säger middagssällskapet lite uppgivet. De dammar av utskällda socialdemokratiska lagförslag och gör dem till sina. De får skäll av sina gamla väljare för att de inte är tillräckligt mörkblå, och de får skäll av nya väljare när de är borgerliga. Statsministern tycks vara försvunnen. Men ingen verkar bry sig.
Annat var det förr om somrarna. Vid den här tiden på året brukade jag packa min lilla blå resväska med vita kanter och åka till någon av de två stora matriarkerna. Där gjorde jag inget annat än att prata politik, när jag inte försökte bleka bort mina fräknar med gurkskivor.
Hos farmor lärde jag mig att gilla nästan vidbränt rostat bröd som serverades på silverbricka, och att ha en inbillad tallrik under varje arm när jag satt vid frukostbordet. Om man stack in en penna i farmors silvergrå hårhjälm så satt den kvar, till min stora förtjusning.
”Rösta på Gösta” tyckte farmor.
Mormors hår var lockigt och blått av toning. Där åt jag plättar och saftkräm enligt mormors princip ”huvudsaken att man får något i sig”.
”Palme bryr sig mer om folk som arbetar” sa mormor. Jag testade det på farmor, som blev riktigt uppeldad. ”Han tar ju bara ifrån oss alla våra pengar” kontrade hon.
Det verkade ju oroande att någon tog alla farmors pengar, så jag framförde det till mormor, som levererade sin åsikt med skratt i rösten. ”De som har mycket ska dela med sig.”
Och så där höll vi på. Hos farmor fick jag ta fram alla juveler ur smyckeskrinet och leka att jag var en tsarevna. Mormor tog med mig till Folkets Park i gummistövlar för att lyssna på en som hette Röde Börje. (Mot ett heligt löfte att inte berätta något för mina föräldrar.)
Trots mina ständiga försök att provocera dem så kom de utmärkt överens, och jag hade alltid bra stoff till ”Mitt Sommarlov” när jag började skolan igen. Jag tyckte att jag förstod skillnaden mellan rött och blått; vänster och höger.
Nu känner jag mig inte lika smart längre. Är det konstigt att man blir förvirrad när den förre justitieministern nu kritiserar regeringen för att de ska låta militären avlyssna alla medborgare, och för bristande rättssäkerhet i hanteringen av misstänkta terrorister? Eller när den nuvarande regeringen tycker att facket är en fin institution som är värd att bevara, trots att rörelsen i smygrasistisk anda inte vill släppa in arbetare från andra länder?
Kanske handlar det bara om makt, och hur man bäst behåller den. Matriarkerna är borta, så jag har ingen att fråga längre.
För några veckor sedan köpte jag en t-shirt med tryck för första gången på säkert tio år. Jag tyckte att den hade ett politiskt budskap som jag verkligen kunde stå för.
”Everybody Lies” står det skrivet tvärs över bröstet. Den skulle jag inte ha fått ha på mig för varken farmor eller mormor.
