It's alive, it's alive! Det var under någon av de där varma somrarna i början av 1990-talet. Ungdomsarbetslösheten var skyhög och sommarjobb var bara att glömma. Jag och min vän Mattias fördrev tiden på taket till huset där han bodde med att röka Marlboro Lights och prata med Beavis and Butthead-röster.

Vi var panka och uttråkade, fångade i en semesterödslig norrländsk småstad.

En dag hittade vi en gammal Facit i källaren. Eftersom vi inte hade något bättre för oss började vi skriva insändare till lokaltidningen. Vi undertecknade dem Anders Longström. Jag har ingen aning om varifrån vi fick namnet, men vi föreställde oss att det tillhörde en äldre, oerhört sträng och pedantisk militär.

Denne vän av ordning ansåg att det daltades på tok för mycket med ungdomen. Något som visade sig i uteblivna svenska OS-medaljer. Därför hade Longström infört ett system av sovjetisk modell uppbyggt kring kadaverdisciplin och blind lydnad för de 12-åriga pingisflickor han tränade hos en lokal idrottsklubb i inlandet.

Han uppmanade nu andra idrottsledare att följa hans exempel så att Sverige kunde återupprätta sitt rykte som idrottsnation.

Vi prioriterade folköl framför frimärken och skickade vårt debattinlägg i ofrankerat kuvert till lokaltidningen. Brevet kom fram i alla fall. Några dagar senare publicerades artikeln på insändarsidan. Vi kunde inte tro våra ögon.

Vi satte genast ett nytt A4 i skrivmaskinen. Den här gången lät vi Anders Longström argumentera för att busiga hundar måste utplånas eftersom de hotade att störta hela nationen i anarki. De publicerade den texten också, till vår barnsliga förtjusning.

Idag, snart 20 år senare, tycks våra fantasier fått eget liv. Anders Longström har likt ett Frankensteins monster raglat ut i offentligheten. 2009 betraktas nämligen ultrareaktionära åsikter som något som ”vitaliserar opinionsjournalistiken, bjuder in publiken och fångar upp nya frågeställningar”.

Det var åtminstone så som debattforumet Newsmills nominering till Stora Journalistpriset för ”årets förnyare” löd.

Att göra en dokusåpastjärna till det gångna årets mest inflytelserika politiska opinionsbildare är onekligen rätt nydanande. Anna Ankas inlägg, det som blev startskottet för höstens intensiva hemmafrudebatt, är det mest lästa någonsin på Newsmill. I jämförelse med den skräckinjagande Hollywoodfrun framstår vår pingisstofil i det närmaste som samlad och balanserad.

Vem som är upphovsman till den epokgörande Anka-artikeln råder det delade meningar om. Enligt den nu nyskilda Anka spökskrevs den av Newsmills personal. Sajtens redaktörer hävdar dock att orden är hennes egna. Och förresten, menar de, skrivs innehållet på dagstidningarnas debattsidor av anonyma pr-konsulter och professionella talskrivare. Så vad är skillnaden?

Den politiska debatten har med andra ord blivit ännu ett dokusåpaformat. Ett intrigspel där det alltid finns en dold agenda, sanningar som ska manipuleras, en opinion att vilseleda.

Det är som att det inte längre finns plats för människor med verklig politisk övertygelse. Ingen tror längre på goda avsikter. Det är en värld fylld av misstänksamhet och konspirationer. En värld idealisk för populister och bakåtsträvare. Vårt monster lever. Det lever! Hjälp!