sitter fast i det förgångnas tankefigurer. I Sverige illustreras det av en rad uttalanden från båda lägren, både från Fredrik Reinfeldt och från Mona Sahlin, både från Anders Borg och från Peter Eriksson. De försöker alla inbilla allmänheten att vi i Sverige lever skyddade från den globala turbulensen eftersom vi har svenska kronor i plånboken och inte euro. Uttalanden som förhoppningsvis – åtminstone ibland – gjorts mot bättre vetande i en begynnande valkampanj.
När vi nu skriver år 2010 är det hög tid att ta farväl av 1800-talets föreställningsvärld. Antingen vi gillar det eller ej så är Sverige djupt integrerat i de europeiska och globala ekonomiska realiteterna, i synnerhet genom den globaliserade finansmarknaden. Av detta följer att några av gamla tiders kategorier blir vilse- ledande eller rent meningslösa slagord. Till dem hör föreställningen om att vi i förhållande till denna marknad åtnjuter privilegiet att i praktiken självständigt föra en helt egen politik. Som om den svenska kronan skulle garantera denna självständighet.
Det är visserligen sant att Sverige inte ingår i samarbetet kring den gemensamma valutan euro. Icke desto mindre ingår Sverige i EMU och följer dess konvergenskrav, till och med bättre än flertalet euro-länder. Följaktligen följer vi samma grundläggande ekonomiska politik som våra partners i EU förbundit sig att göra med riktmärken som stats- finansiell balans och låg inflation.
Så länge detta är svensk politik så är det faktiskt av underordnad betydelse vilka sedlar och mynt vi har på fickan. Skulle vi däremot börja tro på våra egna illusioner om att vi är självständiga och lägga oss på kontrakurs med konvergenskraven i EU så skulle det bli dramatiskt på Riksbanken. I så fall skulle vår självständighet inte vara ens i fem minuter.
Innebörden i den här delen av vårt nationella självbestämmande är med andra ord att vi har full frihet att på egen hand föra den politik som förpliktelserna i EU ålägger oss.
Genom att Sverige ställt sig utanför eurosamarbetet har vi utestängt oss själva från att påverka besluten i eurogruppen. Och det har funnits tillfällen då en svensk röst skulle ha varit betydelse-full för att stärka kraven på budgetdisciplin.
Nu kan det emellertid öppnas nya möjligheter att öva inflytande genom de förslag till förstärkt ekonomisk samordning som kommissionären Olli Rehn presenterade i onsdags. Det är en hårdsmält dos ”management by perkele” som Rehn ordinerar medlemsregeringarna i EU. Han vill bland annat att de i förväg ska presentera sina nationella budgetar för varandra och utsätta varandra för kritisk granskning.
Det förslaget avvisar den svenska regeringen. Ännu ett uttryck för att 1800-talets föreställningsvärld fortfarande hålls vid liv.
