Allt hänger på Italien. Det blir slutsatsen i en rad spådomar inför 2012. I en ledare före nyår i Washington Post formulerades tankegången som tydligast. Världsekonomins framtid hänger på Europas förmåga att lösa skuldkrisen. Och Europa kan inte lösa den krisen om inte Italien får ordning på sina statsfinanser.

Italien är helt enkelt för stort för att tillåtas gå bankrutt.

Mario Monti, för tillfället både regeringschef och finansminister i Italien, har läst ledaren i Washington Post och är påtagligt obekväm med att bli utpekad till en huvudroll i detta globala ödesdrama. Monti vet vad som står på spel. Han vet också att tiden är knapp och att svårigheterna är enorma.

Inför det nya året höll Monti en ovanlig presskonferens. Under drygt två timmar föreläste professorn på en hög abstraktionsnivå om krisen och regeringens strategi.

Med åtstramningarna i det första krispaketet (”Rädda Italien”) har Monti bromsat upp färden mot avgrunden, men nu väntar nya prövningar på marknaden. Staten behöver under första kvartalet låna upp drygt 100 miljarder euro och Monti försöker frenetiskt prata ner räntekostnaderna.

Bara prat räcker inte för att vinna omvärldens respekt. Nu gäller det att också visa handlingskraft genom att börja den modernisering som försummats i årtionden i Italien. Redan om ett par veckor skall Monti presentera det konkreta innehållet i ett reformprogram för tillväxt.

Det blir ett program som bygger mer på principer än på pengar. Ty pengar finns det inte. Däremot har Monti gott om principer som han gärna vill se tillämpade.

Det är samma principer som han drev så rigoröst under tio år i EU-kommissionen i Bryssel: de marknadsliberala kraven på friare, öppnare konkurrens och flexibilitet. Här väntar de verkligt stora problemen för Mario Monti. Här måste han utveckla hela sin pedagogiska talang för i det italienska samhället finns inget naturligt gehör för det marknadsliberala tankegodset. Snarare leder det till direkt konfrontation med de olika etablerade, starka konstellationer av korporationer, skråväsenden och mer eller mindre informella sammanslutningar – ibland kriminella – som bildar det civila samhällets skyddsnät och trygghet.

Det mest uppenbara motståndet kommer antagligen från de fackliga organisationerna, om och när Monti förespråkar dansk ”flexsecurity” på italiensk arbetsmarknad. Men även tankar på att liberalisera en liten tjänstenäring som taxi kan leda en italiensk regering i elände.

Till sin hjälp har Monti bara en svag, ineffektiv och porös byråkrati. För att förverkliga sina principer är Monti dessutom beroende av samförstånd hos de stora partierna i parlamentet, hos den politiska klass som är den mest privilegierade i Europa. Så länge den trots alla hårda reformpaket framstår som en oberörbar kast består den gamla misstron mot den italienska staten. Mario Montis ambitiösa principer förutsätter en italiensk kulturrevolution.

Rolf Gustavsson är SvD:s tidigare korrespondent i Bryssel med rötter på Österlen. rolf.gustavsson@svd.se