Besluten i kommuner och landsting fattas av allt färre politiker som sitter på allt fler stolar. Sverige håller på att få en allt snävare krets av mäktiga proffspolitiker.

–Det kändes som ett personligt nederlag i höstas. Jag ville ju vara med om att utveckla samhället och inte sitta på läktaren och bua. Men jag kände ju hur huvudet började koka över, att jag fick magproblem och svårt med sömnen och till slut gick det inte längre, berättar Lena Lovén Rolén.

Hon är 44 år och gav sig in i politiken efter 2002 års val då hon lät sig övertalas att sitta med i barn- och utbildningsnämnden hemma i Skinnskatteberg. Hon skulle äntligen göra allvar av en längtan att bli aktiv fritidspolitiker, för socialdemokraterna. Hon ville jobba med skolfrågor.

Hon skulle jobba vidare på sjukgymnastikmottagningen som hon driver tillsammans med sin man Leif och samtidigt klara familjelivet med tre barn – nu 7, 10 och 12 år gamla.

–Det gick väl till en början, men efter senaste valet kom jag in i fullmäktige, hade kvar min nämnd men fick också en del länsuppdrag och skulle jobba lokalt i partiet. Utan att fatta riktigt hur det gick till drogs jag in i politiken på ett sätt som bara tog över mig mer och mer. När det snurrade som värst var nästan varenda kväll inbokad för någon aktivitet eller att jag skulle skjutsa barnen någonstans.

Av dem som valdes in i landets alla kommunfullmäktige 2002 hoppade i genomsnitt 16 procent av i förtid. Vid mandatperiodens slut hade 19 procent av de ursprungligt invalda kvinnorna hoppat av och knappt 15 procent av männen. Sedan valet 2006 har 951 av de 14006 förtroendevalda i kommunerna hoppat av. Det motsvarar 6,8 procent efter drygt 1,5 år. Andelen avhopp är högst i de yngre åldersgrupperna – som redan från början är sämst representerade.

Orsakerna är många. Några har av­lidit, andra har blivit svårt sjuka. En del har flyttat och i vissa fall handlar det om interna schismer inom partierna. Men brist på tid är det vanligaste skälet till avgångarna.

Skinnskatteberg, den lilla västmanländska bruksorten i de djupa Bergslagsskogarna, har drabbats av många avhopp. Sex av 37 ledamöter i fullmäktige har hoppat av, och det motsvarar mer än 16 procent av kommunpolitikerna.

Lena Lovén Rolén förkroppsligar den typiska avhopparen – en förvärvs­arbetande kvinna med flera barn som gör sin första eller andra mandat­period.

–Jag förstår att det är så. Det är ett svårt skede i livet att ta sig an ett uppdrag som till sin natur inte har några begränsningar, säger hon.

Vill man i kommunerna och landstingen ha förtroendevalda som representerar de unga och barnfamiljerna så måste man tänka om i partierna, anser Lena Lovén Rolén.

–Det är ju helt fel om just de som kanske mest behöver den kommunala servicen inte är med och påverkar politiken. För deras skull måste man tidsbestämma mötena, göra uppdraget tydligare och mer begränsat och utnyttja internet mycket mer.

Hon säger att hon vill tillbaka till politiken senare i livet, när barnen flyttat hemifrån.

–Det är viktigt att vanliga gräs­rötter är med, att vi inte bara får en massa proffspolitiker som lever i sin egen värld.

Denna februarikväll ska den social­demokratiska gruppen ha sitt möte inför fullmäktige i Röda rummet i kommunhuset. Ett gäng vänsterpartister har anslutit sig när den ovana oppositionen ska lägga upp taktiken. För första gången i kommunens historia har de borgerliga tagit över, men alliansen behöver stöd från de lokala Skinnskattebergsdemokraterna.

I ett ursvenskt kommunalt sammanträdesrum sitter tolv personer i det kalla lysrörsljuset och utövar den representativa lokala demokratin. Könsfördelningen är jämn men åldersfaktorn hög. De flesta är ”gubbar och gummor”, några är medel­ålders. Men så finns Åsa Linder (v) som har 5-årige sonen Elis med sig. Han ser uttråkad ut och ritar förstrött i ett block.

–Än så länge går det att ha med Elis så här. Men på de allra längsta mötena och i fullmäktige går det inte alls, säger Åsa Linder.

Statsvetaren Gissur Erlingsson vid Växjö universitet forskar om partiernas roll i kommun- och landstings­politiken. Han konstaterar att mycket har ändrats sedan partiernas guld­ålder på 1960-talet då man fortfarande kunde tala om folkrörelsepartier.

–Nu ser vi symtom på en legitimitetssvikt där valdeltagandet sjunker, medlemmarna blir färre, mötesaktiviteten minskar och misstron ökar mot partier och politiker. Sam­tidigt kan man se att partierna är mindre beroende av medlemmarna som opinionsbildare och finansieringskälla, säger han.

Om man anser att den lokala demo­kratin är i kris beror på om man tycker att det är ett problem att makten koncentreras till några proffs och att besluten fattas bakom stängda dörrar. Att det inte längre finns någon förankring bland gräsrötter och medlemmar.

–Men för alla är inte detta negativt. Moderater kan känna sig fria att agera efter eget omdöme, där medlemmarna ger mandat genom nominering och där ansvaret om man gjort ett bra jobb utkrävs i valet vart fjärde år. För ett folkrörelseparti som blivit ett kampanjparti är det däremot ett problem om man vill restaurera folkrörelsemodellen. Då har man mycket jobb framför sig att finna nya arenor för den politiska förankringen, säger Gissur Erlingsson.

Bristen på medlemmar och svårig­heterna att rekrytera till politiska jobb gör att den som säger ja kan räkna med en ganska snabb resa i partiet. Det är fortfarande många uppdrag som ska fördelas, men på allt färre personer.

En som har gjort kometkarriär är kommunalrådet och alliansledaren Carina Sándor (fp) i Skinnskatteberg. Hon var tidigare kommunchef, men hade ett annat jobb när den lokala borgerliga alliansen kontaktade henne i början av 2006. Hon var då inte politiskt aktiv, men fick frågan om hon ville bli kommunalråd om alliansen segrade i det lokala valet.

–Varför inte, tänkte jag, och gick sedan med i folkpartiet. Och så vann vi ju valet, så det gick på ett halvår, säger Carina Sándor, 37 år.

För henne är politiken ett dagligt och betalt arbete, men hon känner starkt för föräldrar som vill vara med som fritidspolitiker.

–Vi måste låta dem slippa en del möten och komma när de kan, där­emot ska de naturligtvis kunna vara med på fullmäktigemötena som är kärnan i den lokala demokratin.

Alliansen tar nu bort en fjärdedel av de politiska uppdragen i nämnder och styrelser och fokuserar istället på att vitalisera fullmäktige med särskilda beredningar och möten med med­borgarna.

–På det här viset får vi färre, men duktigare politiker som får mer ansvar och större arbetstyngd. Jag tror inte att demokratin tar skada av det, säger hon.