Var är Thomas Östros? Mona Sahlins finansministerkandidat lyser med sin frånvaro i det stora politiska grupparbete som imorgon inleds på den socialdemokratiska kursgården Bommersvik.

Anledningen är att Östros ska vara ”koordinerande” vilket innebär att han i nära samarbete med partiledaren ska ta partikamraterna i örat om de rusar iväg med ofinansierade utgiftsökningar.

Kort sagt ska Östros i det egna partiet spela samma roll som en finansminister brukar göra i en socialdemokratisk enpartiregering.

Det finns en ironi i det, eftersom processen som Socialdemokraterna inleder idag ska leda fram till en koalitionsregering och en sådan anses försvaga finansministerns ställning. Det säger forskningen och det brukar Socialdemokraterna gärna framhålla.

”Det är svårt att vara finansminister i en socialdemokratisk regering, men jag är nästan beredd att medge att det är ännu svårare att vara finansminister i en borgerlig koalitionsregering”.

Så sade den socialdemokratiske finansministern Erik Åsbrink i riksdagen 1997. Och så här skrev den förre finansministern Pär Nuder på SvD:s Brännpunkt för två år sedan: ”Situationen påminner om den borgerliga regeringsperioden 1991 till 1994 när en svag finansminister inte klarade av att säga nej när partiledarna krävde att få sina igenom sina hjärtefrågor”.

Att koalitionsregeringar medför en svagare budgetprocess är inte bara socialdemokratisk retorik, riktad mot en borgerlighet som alltid måste samregera. Nationalekonomen Torsten Persson presenterade 2006 forskning baserad på data från 46 parlamentariskt styrda länder, som pekar på att koalitionsregeringar orsakar högre statsutgifter och större budgetunderskott än andra regeringar.

Ett skäl är att finansministern inte kan ha statsministerns fulla uppbackning i en koalitionsregering. De viktigaste besluten fattas i partiledarkretsen, vilket kan innebära en svagare kontroll av utgifter och intäkter.

Finansminister Anders Borg (M) har hittills inte plågats av underskott, men de är på väg med lågkonjunktur och finanskris. Socialdemokraterna har börjat säga att finansministern lånar pengar för att kunna sänka skatterna.

Den ekonomiska nedgången slår mot statsfinanserna och därför finns det skäl att tro att budgetfrågorna kommer att spela en viktig roll i valrörelsen 2010. Socialdemokraterna brukar vilja det, för historiskt har budgetdisciplin varit en vinnarfråga för partiet.

Men Mona Sahlin kommer 2010 att vara i en situation som ingen S-ledare har varit före henne, i armkrok med Vänster- och Miljöpartiet. Därmed har hon förlorat den strukturella fördel som hennes företrädare har kunnat utnyttja. De borgerliga regerar i koalition, socialdemokraterna kommer också att göra det.

Det här kan vara en förklaring till höstens hårda strid med Lars Ohly, där Mona Sahlin piskade Vänsterpartiet att ansluta sig till en budgetdisciplin som nu ifrågasätts av såväl borgerliga ekonomer som vänsterkrafter inom hennes eget parti. Mona Sahlin behöver kompensera för den trovärdighet som går förlorad.

Den nya logiken fungerar från och med idag, när 30 personer från tre partier börjar arbeta i fem olika arbetsgrupper. Thomas Östros får en strukturellt svagare ställning än sina företrädare som Socialdemokratiska finansministerkandidater.

Till sist kommer ju vallöftena i regeringsplattformen att vägas samman av partiledarna i de tre rödgröna partierna.