En vintrig onsdag i februari kliver jag på ett X2000-tåg i Malmö. Jag har köpt en förstaklassbiljett, för jag vet att Jimmie Åkesson åker förstaklass med sitt årskort.

Sverigedemokraternas partiledare ska stiga på tåget i Hässleholm. Vi ska till Lin- köping, där Utrikespolitiska studentföreningen på universitetet har bjudit in oss. Jag ska leda en utfrågning av Åkesson, är det tänkt.

Linköpingsstudenterna är nyfikna på vad Jimmie Åkesson har att säga om utrikespolitiken.

Det är jag också.

Ibland hör man människor beskriva SD som ett enfrågeparti som saknar åsikter om andra frågor än invandring. Det är lite orättvist. Den som följde partiets landsdagar i Ljungbyhed i oktober 2009 kunde höra sverigedemokratiska ombud engagerat diskutera kärnkraft, skatter, skola, äldrevård, försvar och vargjakt.

Fast när det gäller utrikespolitiken lever Sverigedemokraterna delvis upp till nidbilden.

På partiets webbplats kan den som vill veta mer om partiets åsikter i olika frågor klicka sig vidare till åtta ”fokusområden”.

Där finns ”Ett fullgott djurskydd”, ”Slå vakt om familjen”, ”Krafttag mot brottsligheten” och ”En ansvarsfull invandringspolitik”. Också: ”Värdig vård för alla”, ”Trygghet genom tillväxt”, ”Trygg och kunskapsinriktad skola” samt ”Låt Sverige förbli Sverige.”

Utrikespolitik finns inte med.

Ändå går det, om man studerar partiets idéskrifter, att hitta en linje i partiets förhållande till omvärlden: högre murar.

Sverigedemokraterna ser som sin huvuduppgift att ”återupprätta den svenska nationalismen”. För att klara det måste de utländska influenserna på Sverige minska, enligt partiet.

SD är en stark motståndare till EU, som enligt partiet riskerar att leda till ”nationsupplösning”. I partiets idédokument där Europapolitiken läggs fast citeras Vilhelm Mobergs bok ”Svensk strävan” från 1941.

Mobergtexten är lite som Per Albin Hanssons ”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige”: ett nationalistiskt citat som älskas av SD och som återkommer i flera partisammanhang:

”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.”

Jimmie Åkesson har en svart maskinstickad mössa på huvudet när han kommer in i X2000-vagnen. Han sträcker fram handen, den är iskall. Åkesson har kört sin bil på blekingska och nordskånska vintervägar, från hemmet i Sölvesborg till stationen i Hässleholm.

Tåganslutningarna fungerar inte längre, meddelar han med det luttrade tonfall som hörs hos många svenska tågresenärer denna bistra vinter.

Jimmie Åkesson är hungrig. Vi går till bistrovagnen. När han stirrat på SJ:s plastförpackade standardlasagne i några sekunder rinner aptiten av honom. ”Det känns som om jag lever hela mitt liv på ett tåg”, mumlar han.

Han nöjer sig med en slät kopp kaffe.

SD-ledaren är fortfarande smal efter förra årets bantning då han gick ner tjugo kilo. Han ser valrörelseputsad ut. Dagens outfit: mörk kostym, vit skjorta, smal röd slips. Kanske skulle det mörka raka håret behöva klippas något, för att få till den perfekta partiledargroomingen.

Jag förväntar mig att Jimmie Åkesson ska försöka kamouflera bristen på utrikespolitik i SD, försöka få partiet att framstå som brett. Det gör han inte. Han slår sig ner i den röda bistrovagnssoffan och lägger korten på bordet:

–Vi har medvetet valt bort det. Vallokal- undersökningar från 2006 visar att noll procent av våra väljare tycker att utrikespolitik är en viktig fråga.

Är det inte populistiskt att lämna walk over i en så viktig fråga som utrikespolitiken, med hänvisning till att väljarna inte bryr sig om den? Åkesson rycker på axlarna. Han tycks inte ha något större problem med populist-etiketten.

–Vad är en populist egentligen? Om det betyder att man lyssnar på folket är det väl inte så dumt.

Det finns även ett annat, kanske viktigare skäl till varför SD tvekar i utrikesfrågorna: starka ställningstaganden åt ena eller andra hållet kan splittra det unga partiet.

Vissa i partiledningen – som partisekreteraren Björn Söder och internationella sekreteraren Kent Ekeroth – är glödande proisraeler. Andra SD-medlemmar har en svalare, mer neutral hållning.

Jimmie Åkesson själv vill inte säga mycket mer än att han vill se en tvåstatslösning.

Det är ett mödosamt jobb att dra ur SD- ledaren grundläggande utrikespolitiska ställningstaganden. Som vilken hållning Sverige bör ha gentemot USA.

–Sådana frågor – om USA är snälla eller dumma till exempel – är så tunga och känsliga att vi inte är mogna att ta ställning i dem än. Vi har inte landat än. Jag vill inte behandla politik på det sättet, att man sätter sig ner en kväll över lite vin och snackar ihop sig.

Genom åren har SD haft ett mestadels skeptiskt förhållande till USA. Det nationalistiska partiet gillar nationalstater, som helst ska bygga på att medborgarna har samma etnicitet. Där passar det brokiga invandrarlandet USA inte in. Enligt SD:s nationalistiska princip tillhör den amerikanska kontinenten egentligen den undanskuffade indianska ursprungsbefolkningen.

Jimmie Åkesson citerar något som han hört sin vice partiordförande Jonas Åkerlund säga:

–”Kristina och Karl-Oskar var hälare. De visste bara inte om det.”

Jag kontrar med ett annat citat, från en av Sverigedemokraternas idéskrifter: ”USA är genomkorrumperat”. Vad menar SD med det?

Jimmie Åkesson ler snabbt och förklarar att skriften antagligen är inaktuell, trots att den ligger på partiets officiella webbplats.

– Genomkorrumperat… Det är nog en Rinderheim-formulering, säger han och syftar på den numera uteslutne SD-veteranen Johan Rinderheim som genom åren skrivit partiprogram och idéskrifter där partiets politik slagits fast.

Jimmie Åkessons ovilja att säga bu eller bä om USA eller Israel är helt i linje med det försiktigt diplomatiska sätt som han leder sitt parti på. När SD-ledaren konfronteras med ett spetsigt citat från någon partivän är hans reflex ofta att tona ner: ”jag skulle kanske inte riktigt gå så långt, men…”.

En utrikespolitisk åsikt som Jimmie Åkesson ändå gått ut med är att Sverige borde ta hem sina soldater från Afghanistan.

SD brukar ju vilja bekämpa islamism. Är det inte bra att slåss mot talibaner ur ert perspektiv?

–Vi är ju inte i Afghanistan för att bekämpa islamism. Om man ska bekämpa islamism hade det varit bättre att bomba Teheran, säger Åkesson.

Vill du bomba Teheran?

– Nej, det är inget bra att hålla på med bomber. Problemet med den totalitära islamismen löses bäst biståndsvägen, genom att stödja demokrati och frihetslösningar.

Biståndsvägen?

Att propagera för ett generöst utlandsbistånd är en SD-tradition. Hjälp dem där, inte här, lyder principen. När Sverigedemokrater anklagats för att strunta i jordens utsatta har de harmset pekat på sin generösa biståndspolitik.

Fast alla medlemmar gillar inte bistånd. Jimmie Åkesson och andra i ledningen blev lite skakade på landsdagarna i höstas när vissa ombud helt ville slopa utlandsbiståndet.

Till slut blev det en kompromiss. Från att tidigare ha velat fördubbla biståndet propagerar nu SD för en liten sänkning. En stor del av kraften i ”hjälp dem där, inte här”- argumentet försvann för SD med det beslutet.

–Vissa i vårt parti som tycker att Sida är ett flummigt rödvinsvänsternäste. Jag kan förstå det. Men någon form av bistånd måste vi ha. Det handlar dessutom om att bevaka svenska intressen. Om fattiga länder utvecklas och får mer pengar så handlar de mer med oss.

Tåget närmar sig Linköping. Sist Jimmie Åkesson talade i staden tryckte en sjuttonårig tjej upp ett ägg i ansiktet på honom.

Jag följer SD-ledaren när han går genom tåget till sin plats – han får många dröjande blickar från andra passagerare. Fast han känner sig ändå trygg på tåg, berättar han.

Det är värre när han kommer ensam till en stad. Då drar Jimmie Åkesson ner mössan i pannan och tar av sig glasögonen. För att slippa bli igenkänd, påhoppad, antastad. Går med spänd kropp och bestämda steg tills han kommer fram till hotellrummet eller vart han nu ska.

–Där pustar jag ut.

– Jävla fitta! Jävla rasistsvin! Svin du är!

Glåpord på östgötska regnar över SD-ledaren när han eskorteras av civilklädda poliser in i den stora föreläsningssalen på Linköpings universitet. Uniformerade poliser har bildat en kedja som håller borta demonstranterna. ”Arbetare slår tillbaka mot SD!” står det på en banderoll.

En av de trettio poliserna berättar om ordern de fått från sitt befäl:

–Inte ett enda jävla ägg ska ens komma nära Åkesson den här gången.

Som tjugoårig statsvetarstudent i Lund brukade Jimmie Åkesson gå på Akademiska föreningens traditionella studentaftnar, som genom åren har gästats av politiska tungviktare och kändisar som Willy Brandt, Tage Erlander, Olof Palme, FW de Klerk, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, Cicciolina och Leni Riefenstahl.

Nu är det Jimmie Åkesson som är kändisen. Salens 270 platser har snabbt tagit slut. Framträdandet streamas via länk på en storbildsskärm i en sal bredvid, vars 180 platser också är fullsatta.

SVT och TV4 är på plats med varsitt team. Östgöta Correspondenten har skickat tre reportrar och två fotografer.

SD-ledaren inleder med att ursäkta sig för att utrikespolitiken prioriteras så lågt av hans parti. Det måste verka konstigt för studenter i Utrikespolitiska föreningen, säger han.

Han berättar i mikrofonen att han glömt det mesta från sin tid vid Statsvetenskapliga institutionen i Lund. Men en sak minns han:

– Utrikespolitik har väldigt, väldigt liten betydelse i svenska val.

Möjligen kan Sveriges närvaro i Afghanistan spela en viss roll i höstens val, tror Jimmie Åkesson. Han erkänner inför studenterna att partiet är splittrat i frågan.

–Det finns neokonservativa sverigedemokrater som tycker att det är rätt att slåss mot totalitär islamism i Afghanistan. Att det är att försvara västerländska och svenska intressen. Jag håller inte med. Vi är inte där för att bekämpa islamismen, utan för att hjälpa lokalbefolkningen mot talibanerna.

I sitt tal till studenterna upprepar han inte formuleringen från tågresan om att bomba Teheran. Men han är inne på samma linje:

–Om det är utbredningen av totalitär islamism vi vill åt är det förmodligen mer effektivt att ge sig på regimen i Iran. Angripa problemet från grunden så att säga.

I min roll som moderator fördelar jag Linköpingsstudenternas frågor till Jimmie Åkesson, och ställer följdfrågor. En skog av händer skjuter upp varje gång SD-ledaren är färdig med ett svar.

Flera studenter anser att SD:s nationalism känns otidsenlig när världen krymper och globaliseringen ökar. En man tycker att SD låter som Vänsterpartiet.

–Ni vill båda lämna Afghanistan och ni hatar EU, påpekar han.

En student ber Jimmie Åkesson föreställa sig ett scenario: att Sverige plågats av krig och att han och hans familj tvingats lämna landet. Att det välfärdsland som Åkesson flytt till stängt dörren för honom.

– Hur skulle du känna då?

Det vill studenten veta.

Jimmie Åkesson – som hittills besvarat alla frågor med en lugn självsäkerhet – ser lite ställd ut.

– Eh… Jag skulle kanske tycka… inleder SD-ledaren och gör en paus för att tänka.

Jimmie Åkesson sitter till höger om mig på podiet. Framför honom väntar 270 ansikten på hans svar. Längst fram på första raden sitter en ung kvinna, som tidigare ställt flera kritiska frågor. Hennes ansikte lyser av förväntan. Hon ser ut som om hon är på boxningsgala, och att boxaren hon hatar just har fått en fet smäll.

Jag betraktar Jimmie Åkesson från sidan. Funderar på att han och Sverigedemokraterna tycks ha problem att hitta ett tilltal som går hem hos kvinnor.

Tre gånger fler män än kvinnor stöder Jimmie Åkessons parti. Jag frågar ofta människor – SD:are och andra – varför de tror att det är så.

Sverigedemokraterna är mansdominerat och män röstar på andra män, tror en del. SD:s stränga syn på aborter avskräcker, menar några. Empati, det handlar om empati, säger ganska många. SD uppfattas som ett hjärtlöst och egoistiskt parti och det tilltalar inte kvinnor, säger folk till mig.

Generaliseringar. Känslomässiga kvinnor. Kallhamrade män.

Men här är nu i alla fall en ung kvinna på Linköpings universitet, fem meter från Jimmie Åkesson, som brinner av förväntan på att han ska svara på en fråga. En fråga som har med empati och invandring att göra.

Hur skulle SD-ledaren känna om han som flykting inte släpptes in i landet som han flytt till?

–Jag skulle bli besviken, svarar Åkesson till slut.

Men han är inte klar med svaret. Han har kommit att tänka på en sak. Så länge man inte är en del av en stor flyktingström av ”hundratusentals” så ökar chansen.

–Om det bara är jag som kommer och knackar på den där dörren. Då tror jag faktiskt att de skulle släppa in mig.