Svedala 13,3. Skurup 13,5. Sjöbo 15,4. Tomelilla 13,4 procent. Vi kör E65:an österut från Malmö på väg allt djupare in i SD-land. Utanför bilfönstret passerar samhälle efter samhälle där Sverigedemokraterna haft stora framgångar i riksdagsvalet. Efter Skurup blir det småvägar fram till Sjöbo, innan vi till sist når slutdestinationen Tomelilla. Uppdraget är att hitta SD-väljare.

Bo Ohlssons stora köplada vid en av infartsvägarna är lite som Tomelillas Ullared fast i mindre skala: 500 kvadratmeter bara för leksakerna och grytunderlägg för en tia. En lokal sverigedemokrat har tipsat om att är det någonstans hennes väljare finns så är det här.

Birgit Lundgren Nilsson och Tommy Nilsson tar ett bloss på parkeringen innan de sätter sig i bilen hem till Simrishamn. Och ja, de har röstat på Sverigedemokraterna även om Birgit drar lite på svaret.

De tycker inte att Sverige ska ta emot fler flyktingar. Det är mycket som har gått snett med invandringen, menar de.

– Nog fanken är det invandrarna som begår brotten alltid, säger Tommy.

Birgit har varit städerska på Lunds lasarett. Tommy har jobbat på Kronfågel i Gärsnäs, inte långt från Tomelilla. Numera är de förtidspensionärer, men tänker på de yngre, säger de.

–Hade det funnits gott om jobb hade jag inte brytt mig. Men det är många unga i Sverige som inte får något. Många unga får bo kvar hemma, medan invandrarna får socialbidrag, fortsätter Birgit.

Under våra dagar i Tomelilla möter vi flera som delar Birgits och Tommys uppfattningar. Många säger sig inte ha röstat på SD, men uttrycker ändå negativa åsikter om flyktingar. Men det som retar upp folk ännu mer är de etablerade partiernas ovilja att ha en dialog med SD.

Carl-Erik Nilsson driver, trots att han är pensionär, fortfarande sin bensinstation. Han vill inte tala om vad han röstat på.

–Men det är rena tramset, säger han om att SD stängs ute från allt samarbete.

Det ska emellertid sägas: det finns motkrafter. Fotbollstjejen Julia Stridh som spelar i Tomelilla IF:s a-lag säger med eftertryck:

–Jag förstår verkligen inte de som är främlingsfientliga. Många av fasaderna på stadens tidigare affärsstråk, Bangatan, skriker efter tvångs-förvaltning. Åtskilliga butiker är nedlagda och skyltfönstren gapar tomma. Den här delen av Tomelilla luktar 30-talsdepression.

Radio- och tv-handlaren jobbar som brevbärare på förmiddagar och har öppet på eftermiddagen. Frisören Jörgen Gunnarsson håller också ut, trots att det finns fyra andra hårfrisörer. Men att det skulle vara rusning till salongen, där inredningen hängt med sedan 1969, vore en överdrift.

Vid grillkiosken på Stora torget försöker några blåställ få i sig lunch. De står på klassisk filmmark. Det var här Hasse å Tage, Hans Alfredson och Tage Danielsson, spelade in Picassos äventyr. Torget gjordes om till London, Paris och New York. Tomelilla – världens centrum, förklarade Hans Alfredson.

Bara några år senare spelar han in en annan, betydligt mörkare film i trakten: Den enfaldige mördaren. Det är berättelsen om hur den sadistiske och fascistanstuckne fabrikören Höglund plågar livet ur den harmynte Sven, Idioten kallad.

På Kastanjeskolan tar rektor Mats Wermelin emot på arbetsrummet. Han är bekymrad. I kommunalvalet i Tomelilla fick SD 14,5 procent, sex mandat och blev vågmästare i fullmäktige. På Mats Wermelins högstadieskola fick Sverigedemokraterna 30,5 procent.

–Det är en besvikelse, såklart. Vi har jobbat hårt med värdegrundsfrågor. Men resultatet speglar vad folk tycker och tänker här ute.

Här ute?

– Ja Tomelilla är ganska isolerat. Våra elever har förhållandevis lite kontakt med andra kulturer.

Okunskap och oförståelse är Mats Wermelins förklaring till det han ser som främlingsfientlighet hos sina elever. Mer information och djupare diskussioner är botemedlet.

–Mötet mellan människor från olika kulturer bygger broar, understryker han.

För tre år sedan hade skolan ett gäng ungdomar med nazisympatier som ställde till problem. Det är över nu, men Mats Wermelin menar att det ändå finns grogrund för främlingsfientlighet i Tomelilla.

–Jag tror absolut att det finns unga som känner ett utanförskap. En del upplever att de inte får tillräckligt stöd, säger han.

Åter till torget som inte längre är världens centrum. Här är det bråk ibland på kvällarna. Några menar att det framför allt är invandrarkillar det handlar om, andra menar att svenskarna är lika aktiva. De här kvällarna är det mest ett mopedgäng som rusar sina motorer.

Den som inte är sportintresserad har inte mycket att hämta i Tomelilla. Jo, det finns en fritidsgård, annars är det klassiska bio Rio som drar. Här hade Hasse å Tages filmer premiär.

Idag ställdes föreställningen i stora salongen in, berättar Mia Persson, 18 år och biljettkassörska. Ingen biobesökare kom.

–Annars kör vi om det så bara kommer en person.

–Bion är en av de mest positiva sakerna här i Tomelilla. Oftast kommer det väldigt mycket folk, förklarar Torerik Lökken, inflyttad norrman som är den som sköter maskineriet den här dagen.

”En av de mest positiva sakerna”. En djupdykning i Folkhälsoinstitutets statistik över Tomelilla visar att barnfattigdomen är större än i riket, ohälsotalet högre, utbildningsnivån lägre, andelen höginkomsttagare färre. Däremot är inte andelen personer med utländsk bakgrund högre än i Sverige som helhet.

En riktig ljuspunkt finns. Antalet anmälda brott per hundra tusen invånare är betydligt lägre i Tomelilla, 11587, jämfört med i riket, 15101. Och nu har orten fått tillbaka sin polisstation; ett krypin i kommunhuset där poliserna är på plats torsdag förmiddag.

På Malmö högskola försöker Björn Fryklund, professor i politisk sociologi och specialiserad på missnöjespartier, förklara SD:s valresultat. I Skåne finns en tradition av värdekonservatism som lokala missnöjespartier under årtionden har lyckats exploatera. Det har banat väg för Sverigedemokraterna, menar han. ”Exemplets makt” ska inte heller underskattas. Högerpopulistiska småpartier, som Skånepartiet, har visat att det går att slå sig in i de politiska rummen.

–Det SD har gjort är att de har kopplat ihop främlingsfientligheten med ett folkligt missnöje. Det är det som ger kraften.

Men SD:s framgångar handlar mindre om rasism och flyktingmotstånd och mer om att många vill markera gentemot den politiska eliten, tror han.

–Man vill ge tydliga signaler med att man är missnöjd, att man ser sig som förlorare. Människor känner inte att de har en del i utvecklingens vinster.

Tomelillas flyktinghandläggare tar emot med kaffekorg och kakfat på sitt rum en trappa upp i kommunhuset. Han är stolt över sitt arbete, men ber att få heta bara ”flyktinghandläggaren” i tidningen och vädjar om att vi inte heller ska skriva ut hans klienters efternamn. Det händer att han får påringningar.

Den flyktinggrupp han just nu har hand om är på tolv vuxna och 16 barn.

– Den första frågan jag får är: ”när får jag jobba; vi vill inte bara gå på socialbidrag”.

Och jobbar gör Tomelillas flyktingar. De har instegs- eller nystartsjobb i privata företag eller inom kommunen. Två dagar i veckan går de på svenska för invandrare. Men receptet är att arbete är bästa sättet att lära sig svenska.

På äldreboendet Byavången kammar somaliska Sahra 85-åriga Gulli Hederströms hår. Idag är det mulet ute. Men när det är fint väder händer det att Gulli vill ut.

–Då är Sahra snäll och går med mig. Du förstår, jag ser inte så bra. Det är gula fläcken.

35-åriga Sahras make dödades i kriget i Somalia. Hon flydde till Sverige med sina tre barn; Mohamed, Ubah och Amina. Nu bor de i en gammal butikslokal som gjorts om till bostad. Flickorna blir exalterade när vi kommer på besök och vill visa minsta skrymsle. För fönstren hänger tunga, helt fördragna, gardiner.

–Mamma säger att vi inte får kika ut, förklarar Amina.

Det har förekommit att de somaliska kvinnorna, fem ensamstående mammor, har trakasserats. Ändå är Sahra fast besluten att det är här i lilla Tomelilla, med drygt 12000 invånare, som hennes barn har sin framtid. Medan Mohamed, Ubah och Amina redan pratar skånska är Sahras svenska fortfarande mer än knagglig. Men hon säger:

– Jag tänker inte flytta till Malmö eller Kristianstad. Barnen har massa kompisar här och många känner mig. Tjena, tjena Sahra säger de.

Sahra hoppas kunna göra en resa. I etiopiska Addis Abeba finns hennes sjukliga mamma och Sahras föräldralösa syskonbarn. När hon pratar om dem är det första gången hon hänger med huvudet.

– De har bara mig. Det är svårt, det är svårt, säger Sahra uppgivet.

Samtidigt som Sahra nattar sina barn är Ingrid inne på sitt femte dygn på jobbet som personlig assistent. I vanliga fall är det två dygn på raken som gäller, men nu är de andra i teamet sjuka och hon får ta en natt till.

Hon är nämligen personlig assistent åt sin handikappade son och när ingen annan kan ta hand om honom, då landar det på Ingrid. Hennes ögon ser trötta ut dagen efter, då hon äntligen har blivit avlöst.

Det är hennes syster Kerstin som har tipsat oss. Här har vi en tvättäkta Tomelillabo som har röstat på Sverigedemokraterna. Också hon får vara med utan efternamn. ”Det är fortfarande lite känsligt”, som hon säger. Vi går på kondis, äter kardemummabulle och mjukstartar i en annan ände än politiken. Nämligen hur det är att vara förälder till ett handikappat barn. Sonen var bara sex år när han blev sjuk. Nu är han en vuxen man.

–Kommunen har varit bra, där har vi fått hjälp. Men söte vän vad jag har fått strida med Försäkringskassan. Det har varit en ständig kamp hela tiden. Jag har fått kämpa för att få rättigheter som man redan har.

Har du påverkats av den kampen?

– Jag har nog präglats av den. Jag har inte fått något enkelt, så jag tycker faktiskt att de också måste anstränga sig, säger Ingrid och syftar på invandrare och flyktingar.

Det låter på dig som att det är viktigt att man gör rätt för sig?

–Absolut. För det har en annan fått göra. De har haft det förfärligt i sina länder, men då kan de väl vara lite tacksamma för att de får komma hit.

Ingrid vill att Sverige helt ska sluta ta emot flyktingar och invandrare; ”nu är det stopp”. Men hennes röst på SD ska uppfattas som ett försök att väcka de etablerade politikerna, framför allt Socialdemokraterna som hon har röstat på tidigare.

–Nu får ni skärpa till er. Vi måste ta hand om det vi har här hemma. Våra ungdomar måste ha jobb. Det är ju inte lätt att hitta.

Vilket samhälle tror du vi får om SD får ett verkligt inflytande?

– Då kan det bli tokigt. Då kan det verkligen bli riktigt fientligt, skulle jag kunna tänka mig.

Och det vill du inte?

–Nej, så långt vill jag inte sträcka mig. Men jag känner att jag måste markera.

Nästa sommar ska Ingrid för första gången sedan hennes son blev sjuk vara ledig i fem veckor. Den längsta semester hon hittills har haft är två veckor. Ett halvt år innan planerade hon allting, så att assistenter och schema skulle gå ihop.

–Vi var på vårt livs semester i fjol. Vi körde husbil upp till Nordkap. Sicken dröm.