För sent upptäcker några att de bokat hemresan för tidigt och missar därför sista dagens alla omröstningar. En av dem är Charlotte Cederschiöld (M).

Det har just varit ortodox påsk och därför börjar sessionsmötet inte förrän på tisdagen. I gengäld håller det på fram till fredag, i stället för att sluta på torsdagen som den brukar.

Charlotte Cederschiöld kommer också sent på tisdagskvällen i buss från Frankfurt. Nästa dag går hon igenom omröstningarna som väntar, träffar liberalen Karin Riis-Jörgensen om skyddet av datauppgifter och har möte med sin partigrupp EPP. Så blir det voteringar, en privat lunch, några intervjuer och avtackning av ett par medarbetare.

Därefter träff med en fransk parlamentariker som vill öka upphovsrättstiden till 95 år. På kvällen möts hela EPP-gruppen om inställningen till upphovsrätten och patientrörligheten. Dagen efter avslutar hon med ett voteringspass på 2,5 timmar innan bussen går till Frankfurt och flyget till Stockholm.

Charlotte Cederschiöld har snart gjort sitt i Bryssel och Strasbourg. I fem år var hon vice talman i parlamentet och jobbade kopiöst som hon säger med högst tre timmar sömn per natt. Nu ser hon fram emot ett annat liv.

– Jag har inte hunnit med mycket annat än politiken under alla år och det stör mig när medierna framställer det som att vi är lata. Men folk vet så lite om hur vi jobbar här, säger hon.

SvD har följt en session från start till mål och satt extra fokus på Sveriges mest erfarna EU-parlamentariker Charlotte Cederschiöld och Jan Andersson (S). Även Jan Andersson håller nu på att avsluta sin EU-karriär. Vårens sessioner är slut och nu återstår bara en knapp månads valrörelse. Sedan träffas arbetsmarknadsutskottet där han är ordförande en sista gång i mitten av juli.

Både Jan Andersson och Charlotte Cederschiöld har suttit i parlamentet ända sedan Sverige blev medlem 1995, för drygt 14 år sedan då EU utvidgades till 15 länder. Sedan dess har ytterligare tolv länder tillkommit.

SvD har också följt Carl Schlyter som toppar miljöpartiets valsedel inför valet 7 juni. Han är inte bara EU-kritisk utan vill dessutom ha kvar utträdeskravet vilket en majoritet inom hans eget parti annars slopat.

– Mitt utträdeskrav innebär att jag vill ha en ny folkomröstning. 1994 röstade vi om något som inte visade sig stämma och sedan dess har EU ändrats ännu mer, säger han.

Redan från start börjar parlamentet koka av aktiviteter. Det är mest kostymklädda medelålders män som drar fram med sina rullväskor med unga kvinnliga assistenter i släptåg. Agendan sätts direkt med ordförande Hans-Gert Pöttering som leder debatten och de ursnabba omröstningarna där det gäller att vara på tå – annars går rösten förlorad.

En hes spansk vice talman fräser fram förslagen och möts av burop, applåder och stampanden när resultaten av röstningarna blixtrar förbi på storbildsskärmen. Efter voteringarna är det bråttom ut till de väntande journalisterna, och för att komma långt fram i kön till lunchmatsalen.

Ovanligt många utsända från europeiska medier trängs i pressrummen här i Louise Weiss-byggnaden. Ett tydligt tecken på att valrörelsen närmar sig. Överallt står tv-team och gör sina intervjuer, pressläktaren i den gigantiska plenisalen är packad med reportrar och då och då kallas det till presskonferenser. Allt tolkas på 23 språk.

Det gäller att synas och höras, för många handlar det ju om att bli omvalda. Och för EU-parlamentets legitimitet gäller det att få upp valdeltagandet. Det låg senast på 45,6 procent och då ska man veta att det är röstplikt i bland annat Grekland och Belgien.

Det svenska valdeltagandet sjunker. 2004 var det bara knappt 38 procent som röstade. I en färsk Sifomätning säger knappt hälften av svenskarna att de kommer att rösta.

– Den slutsatsen förstår jag inte. Ska verkligen rådet med alla ministrar från medlemsländerna bestämma allt i slutna rum utan någon demokratisk insyn. Nog måste det vara bättre att vi samarbetar öppet med varandra i ett parlament med politiker som folk har röstat på, säger Charlotte Cederschiöld.

Partierna har störst skuld men hon vill inte fria väljarna från ansvar för det låga valdeltagandet. Det är frustrerande med dessa ständiga frågor om det spelar någon roll om man röstar.

– De förstår inte hur det hänger ihop. Innan vi trycker på beslutsknappen har det pågått en process i månader eller år tills vi är överens. Vi har börjat med hårda motsättningar mellan höger och vänster men arbetat oss fram till en kompromiss.

Om Sverige inte skickar sina bästa politiker så blir kompromissen sämre, menar Charlotte Cederschiöld.

– Om de andra är duktiga och vi är svaga hamnar ju kompromissen närmare dem. Därför måste vi skicka politiker som är engagerade, vill jobba hårt och som är resultatinriktade. Bara då får vår egen partigrupp styrka, säger hon.

Jan Andersson förstår sig inte på den svenska EU-debatten. Den handlar ofta om fel saker, vad EU ska syssla med, euron och fortfarande om ja och nej till EU.

– Det är ju inget som EU-parlamentet ska besluta om, det är något som kan tas upp i valet 2010. Den här valrörelsen måste ju handla om vad EU kan göra för miljön, klimatet och jobben. Löser vi verkligen jobbfrågan med svensk arbetsmarknadspolitik, fordras det inte också att det vänder i Tyskland och Frankrike?

Ändå tror han inte att EU-valet någonsin blir särskilt stort jämfört med riksdagsvalet.

– Här finns inte kittlingen med regeringsfrågan. Hemma är det en svårslagen temperaturhöjare.

Carl Schlyter tycker att engagemanget brister även bland politikerna eftersom det bara står 18-20 platser på spel. I ett svenskt val, med allt från kommunal- till riksdagsval, brukar det vara 10 000 politiker som kämpar för sina politiska liv.

Jan Anderssons dagar i Strasbourg innehåller flera intervjuer och möten med framför allt den europeiska socialdemokratiska gruppen PES och den egna gruppen med fem svenska socialdemokrater.

Dagarna fylls också med långa voteringspass och pressträffar. Men denna gång är det även ett trepartsmöte, en så kallad trialog, där vissa nyckelparlamentariker förhandlar med utsända från ministerrådet och kommissionen. I det här fallet för att nå en kompromiss om ett nytt arbetstidsdirektiv. Men det misslyckas.

De stora skillnaderna mellan de fyra stora partigrupperna – konservativa, socialdemokraterna, liberalerna och de gröna – handlar om klimatfrågorna och jobbpolitiken. Men den här veckans stora beslut gäller patienternas möjligheter att fritt söka vård inom hela EU och även här går moderater och socialdemokrater i klinch med varandra.

Knäckfrågan gäller om det ska behövas förhandsbesked från den institution i hemlandet som betalar för vården. Eller om patienten kan boka sin behandling utan förhandsbesked. Här är inte sista ordet sagt ännu.

Men finns det egentligen något höger och vänster i EU-politiken? Junilistan har kommit fram till att Socialdemokraterna och de borgerliga röstar lika i nio fall av tio i EU-parlamentet. Jan Andersson tror att det är sant.

– Men det beror ju på att vi måste gå så långt i kompromissandet, längre än i riksdagen där blockpolitiken styr. Här finns inga färdiga majoriteter, de skapas i varje fråga och då måste vi förhandla och kompromissa. Då får man välja om man vill vara med och bestämma eller sitta på läktaren som Junilistan.

Att det finns politiska skillnader inom de olika partigrupperna spelar också in. Franska socialister och New Labour i Storbritannien har exempelvis inte samma syn på protektionism kopplat till fackliga och sociala rättigheter.

I den svenska socialdemokratiska gruppen finns också motsättningar, där Anna Hedh är starkt EU-kritisk. Hon är emot Lissabonfördraget och säger själv att hon går emot 10 procent av S-gruppens beslut.

I den konservativa gruppen EPP finns liknande skillnader, exempelvis mellan tyska kristdemokrater, brittiska Tory och de övriga. Men Charlotte Cederschiöld tycker att politiken också blandas ut genom rent nationella egenheter.

Bland annat var det så när EU:s copyrightförslag beslutades under veckan. Svenskarna ville ha kvar 50 års upphovsrätt medan Frankrike drev på för 95 år. Kompromissen blev 70 år.

– Debatten utåt blir knepigare med de nationella skillnaderna. En del städas ut i partiernas arbetsgrupper och i utskotten, men visst är de stora partigrupperna splittrade ibland. Sådan är den politiska kulturen här.

Carl Schlyter anser att det finns tre skiljelinjer i EU-politiken. En är höger och vänster, en annan är skeptiker och positiva till EU. Den tredje står mellan grönt eller grått, förnyelse kontra bevarande av gamla strukturer.

– I den mån det skiljer mellan höger och vänster är det inte alltid att det syns i besluten eftersom de två andra dimensionerna förenar dem mer.

Carl Schlyter kommer nästan först av alla på tisdagen och värmer upp med ett möte i den gröna gruppen och fastnar sedan i flera andra möten fram till midnatt. Onsdagen deltar han i en djurrättsaktion utanför parlamentet och ger flera intervjuer. Så blir det möten om att begränsa tester på djur och en träff med spanska lobbyister om upphovsrätten.

Nästa dag är det fler intervjuer, omröstningar och en debatt om etnisk profilering vid terroristbekämpning. Sedan störtar han iväg för en sen intervju med kanadensisk radio om att EU ska stoppa import av sälskinn från Kanada.

Sista dagen är det mest omröstningar bland annat om hans eget initiativ att EU ska utöka kontrollen av nanotekniken. Där får han parlamentet med sig mot kommissionen.

Parlamentet har medbestämmande i 75 procent av EU-besluten men med Lissabonfördraget ökar det till 95 procent, något som både Jan Andersson och Charlotte Cederschiöld tycker är bra.

– Vi ska samarbeta mycket inom EU, men det måste finnas en demokratisk kontroll. Makten kan inte ligga hos ministerrådet som fattar beslut bakom stängda dörrar utan någon insyn. Det måste finnas en maktbalans, säger Charlotte Cederschiöld.

Men Carl Schlyter anser att den delade makten mellan rådet och parlamentet är rimlig. Det är kommissionen som har för stor makt och nästan ensamrätt på att lägga fram förslag.

– Kommissionen borde fråntas mycket av sin politiska makt och vara en neutral förvaltare och överlåta politiken åt parlamentet och ministrarna. Men det allvarligaste är nog lobbyisterna och därför vill jag inte ha Lissabonfördraget där EU skaffar sig 60 nya lagstiftningsområden. Ju mer du centraliserar besluten desto mer ökar den relativa makten hos ekonomiskt starka aktörer.

En del säger föraktfullt att EU inte ska vara en diskussionsklubb, men Carl Schlyter njuter av det.

– Det är underbart, vi diskuterar och lär av varandra och sprider positiva lösningar, säger han.

Som på ett givet tecken strax efter klockan 13 den sista sessionsdagen töms den besynnerliga EU-byggnaden på alla politiker, assistenter och andra EU-tjänstemän. Många hastar ut till sina bilar. Andra rusar till den långa raden av taxibilar som ska ta detta resande EU-följe på omkring 4 000 personer till flygplatsen, bussterminalerna eller till tågen på Gare de Strasbourg.

Alla ska hem över helgen eller pendla tillbaka till Bryssel, allt medan den pittoreska huvudstaden i Alsace töms och återgår till sin vanliga lunk utmed Ill, den makliga bifloden till Rhen. Hälften av taxibilarna ställs in i garagen tills nästa fyradagarssession. Och det händer 12 gånger om året, då 20 ton papper skickas i koffertar de 45 milen mellan städerna.

Notan till EU:s skattebetalare går på 2,5 miljarder kronor om året. I ökade koldioxidutsläpp motsvarar resecirkusen 30 000 flygningar över Atlanten, berättar Carl Schlyter. Han och de övriga 18 svenska EU-parlamentarikerna är eniga om att detta måste få ett slut.

Men icke. Det kommer aldrig att hända så länge Frankrike och Tyskland ser Strasbourg som själva symbolen för deras försoning efter andra världskriget. Det går inte ens att locka med att en diplomatskola eller att all forskning inom EU ska förläggas till Strasbourg som kompensation.

– Det är helgalet. Men det är ministerrådet som bestämmer och där har Frankrike och Tyskland vetorätt, konstaterar Jan Andersson.

På de specialchartrade tågen mellan Strasbourg och Bryssel finns en del av EU:s själ. I det långsammare tåget som tar fem timmar är det trångt.

Vill det sig illa tvingas man stå hela vägen. Nästan alla har egen matlåda med sig. Någon bistrovagn finns inte. Det andra tåget går snabbare, men är dubbelt så dyrt. Här finns det gott om plats och förstås även en restaurangvagn.

Men när tågen stannar på Bruxelles gare du midi är sessionen definitivt slut. Ett resande EU-sällskap har kommit hem.