Det hettade till vid några tillfällen – ett var när Lars Ohly och FP-ledaren Jan Björklund fick duellera om Sverigedemokraternas eventuella inflytande på en svensk regering. Lars Ohly anklagade alliansen för att de inte tagit tillräckligt avstånd från Sverigedemokraterna medan Jan Björklund gång på gång försäkrade att inviten skulle gå över blockgränserna, i första hand till Miljöpartiet.

Björklund undrar om Ohly är beredd fälla en borgerlig regering med hjälp av SD. Ohly svarar att det i sådant fall skulle bli nyval – indirekt ett jakande svar. Det var egentligen den enda nyheten under debatten, enligt statsvetaren Magnus Hagevi, statsvetare vid på Linnéuniversitetet i Växjö.

– Har man så hög svansföring så är det nog många som kan få det svårt att hänga ihop med att de rödgröna skyr SD till varje pris.

Både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt klarade sig bra i debatten, enligt Magnus Hagevi.

– Reinfeldt var sig själv och Sahlin gör sig bättre i debattformatet än när hon frågas ut enskilt – då kan hon lätt framstå som nedlåtande. Men i en debatt passar det.

Värre var det för partiledarna för de mindre partierna, enligt Magnus Hagevi.

– Olofsson kom bort sig flera gånger och Lars Ohly pratar för mycket om system istället för konkreta förslag. Hägglund fick duellera i frågor som inte är hans – Afghanistan till exempel – och Björklund kom aldrig till skott på sitt eget område, istället ville han mest vara överens med S om skolpolitiken.

Enligt Magnus Hagevi fanns det flera områden som debatterades som egentligen inte intresserar väljarna.

– Partibidrag är ointressant för de flesta och även frågan om fackens ställning känns lite konstiga när det är så nära valet.

Skiljde sig debatten från tidigare på något sätt?

– Det var en rapp debatt som var oerhört strukturerad. Men eftersom den var så styrd fick partierna svårt att profilera sina egna frågor och det märktes.