Det har varit en tung vecka för centerledaren Maud Olofsson. Förra söndagen fick hennes parti återigen mediokra opinionssiffror i Sifo, långt ifrån den tredubbling av väljarstödet som är målet inför nästa val. I storstäderna är det riktigt illa. Där lockar partiet bara drygt 2 procent. I offentligheten har hon också de senaste dagarna framstått som en tafflig ägare till statliga Vattenfall.

I det tysta har det också pågått en intern dragkamp. Partitoppen har fått skriva om sitt strategidokument inför nästa val. Kritikerna menade att det handlade för mycket om att försvara vad regeringen har uträttat och för lite om partiets egna visioner. De som säger sig stå bakom det ”frihetliga” Centerpartiet, med mer makt åt individen och mindre åt staten, tycker sig nu ha flyttat fram sina positioner.

Bye, bye Börje Hörnlund. På försommaren läste den före detta centerministern Börje Hörlund lusen av sin gamla medarbetare Maud Olofsson som han menade hade dragit partiet högerut och därmed övergivit dess själ. Strategidokumentet får visa om partiet har tagit ytterligare kliv.

Medan Centerpartiet kämpar med opinionen och den egna identiteten surfar Miljöpartiet på andra sidan blockgränsen på en framgångsvåg.

Miljöpartiet ser ut att ha etablerat sig som tredje största parti med 9,7 procent i den senaste mätningen. I storstäderna går partiet ännu bättre, medan Centerpartiet är på väg att tyna bort.

Förre CUF-ordföranden Fredrik Federley, grundare av Stureplanscentern, är inte förvånad. Centerpartiet har inte levt upp till väljarnas förtroende när det gäller bland annat frihetsfrågor och fältet är fritt för Miljöpartiet, menar han. Plötsligt konkurrerar Centerpartiet och Miljöpartiet inte bara om samma gröna väljare utan också om många liberaler.

Och de gröna har nu också fått draghjälp av borgerliga skribenter som frammanar bilden av ett liberalt, ja rentav frihetligt parti. De lyfter fram Miljöpartiets syn på individen, vurmen för småföretagare, friskolor och arbetskraftsinvandring och de grönas motstånd mot övervakningssamhället.

Maria Wetterstrand och Peter Eriksson står i främsta ledet och applåderar. De vill inget hellre än att partiet ska framstå som brett med en förmåga att attrahera många olika grupper.

I kulisserna står också socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin med ett nöjt leende. En miljöpartistisk profil som kan locka borgerliga liberaler är inget S-ledaren har något emot under förutsättning att MP inte växer sig för starkt.

Men bakom den borgerliga hyllningen ligger också maktpolitik. Peter Santesson-Wilson, på Näringslivet forskningsinstitut Ratio uttrycker det rakt på sak i sin blogg: ”Driv MP åt höger, smickra deras borgerlighet”. Förhoppningen är att MP ska bli tillräckligt liberala för att känna sig lockade av alliansen framför allt i ett parlamentariskt oklart läge.

Men konsekvensen av den intensiva flörten som nu pågår kan istället bli att liberaler, både av Börje Hörnlunds kaliber och av de mer frihetliga, känner att en röst på Miljöpartiet är en legitim röst även för den som i själ och hjärta är borgerlig.

Priset kan bli högt för alliansen. Centerpartisterna ligger i senaste Sifon nära fyraprocentsspärren. MP kan bli partiet som knuffar dem ut ur riksdagen. Effekten kan bli en socialdemokratiskt ledd regering med ett osedvanligt starkt miljöparti.

För vad än de borgerliga partistrategerna drömmer om så har Miljöpartiets två liberala språkrör bundit sig hårt vid den rödgröna masten. Locktonerna lär vara förgäves så länge som Sverigedemokraterna inte helt vänder upp och ned på den politiska situationen. Men det är en annan historia.