Straff: Styckas levande. Evig opposition.

Efter förra förlustvalet undersökte Vänsterpartiets informationschef Jenny Lindahl Persson folks associationer till partiets varumärke och hittade Sovjet, talibaner, terror samt ”allmänt hat och galenskap”.

Vi ska ”vara gladare, vi ska visa kampglädje och inte hat”, förklarade hon senare för tidningen Flamman.

Politiskt har projektet ”Nya glada Vänsterpartiet” gått hand i hand med partiets förvandling från ilsket kantparti till (ganska) samarbetsvillig koalitionspartner.

Glädjeyran slog nästan över när Lars Ohly friade till sin sambo under direktsändning i TV4 i onsdags. Eller försökte fria, för han blev avbruten av reklam. Kapitalismen igen, alltså. Men V-ledaren såg glad ut ändå och Åsa svarade ja.

Svarar väljarna med ett leende i kväll?

Straff: Smörjas in i (klimatskadlig) eld och svavel. Tvärstopp i karriären.

När alla partier mal på om jobb, jobb, jobb hörs en avvikande flöjt. Det är politikens faun, Miljöpartiet de gröna, som säger att det finns andra värden än att jobba 9–5 och skaffa större platt-tv. Att arbetslivet ibland kan gå långsammare men tågen fortare. Och så klimatet förstås.

Skulle Luther tycka om det? Och tycker tillräckligt många svenskar om det för att MP ska kunna rädda de rödgröna?

Partiet är nu slätrakat och försöker vara regeringsfähigt. Men partistadgarna tvingar båda språkrören att avgå nästa år. Så blir de inte ministrar väntar en drastisk degradering för Wetterstrand och Eriksson.

Källa till straffsatser för dödssynderna: Wikipedia

Straff: Rådbråkning (krossas av ett tungt hjul varefter kroppen färstes på hjulet till allmänt beskådande). Att aldrig mer dominera svensk politik.

En psykolog skulle inte ha svårt att förklara beteendet. Inget parti i hela den demokratiska världen kan visa på större framgångar än de svenska Socialdemokraterna. Partiet har skapat svenskarnas världsbild från neutraliteten till välfärdssystemen och Bolibompa.

Det är en skimrande historia: ideologi mixas med maktlystnad och en nästan osviklig förmåga att läsa av den breda opinionens politiska preferenser. Nu hoppas partiet att magin ska fungera en gång till.

Alltid störst, nästan alltid vid makten. Kan det verkligen vara över?

Straff: Sitta i iskallt vatten. Fortsätta som borgerlig lillebror.

Inför valet för åtta år sedan rusade Folkpartiets siffror i höjden, sedan Lars ”Leijonkungen” Leijonborg hade lanserat förslaget om språktest för medborgarskap. Samtidigt rasade Moderaterna ihop efter valstugeskandalen. De båda partierna var plötsligt nästan jämnstora.

En folkpartistisk dröm såg ut att vara inom räckhåll: att bli det dominerande borgerliga partiet. Men så kom de ”Nya Moderaterna” och allt var som förut, bara lite värre.

Trots ordning i skolan-profilen har FP fortsatt att störa mest i det borgerliga klassrummet, med soloutspel om försvaret, kärnkraften och burkaförbud i skolan.

Till sist ska Moderaterna få se sig besegrade! Nå, det kommer inte att hända i kväll.

Straff: Att äta råttor, paddor och ormar. Förlora makten.

Borgerlig kannibalism är en metafor som beskriver hur de borgerliga partierna försöker stjäla varandras väljare. Försvann problemet när de bildade allians, eller tar sig kannibalismen bara nya uttryck?

För fyra år sedan lade Moderaterna beslag på de flesta och fetaste portföljerna. Manliga statsråd med högt personligt förtroende innehar de mest centrala: Statsminister Reinfeldt, finansminister Borg och utrikesminister Bildt.

”Moderaterna ska ge utrymme åt de andra. Så var det när Centern ledde regeringen under 1970-talet” utbrast Centerledaren Maud Olofsson i frustration i somras.

Har Moderaternas framgång blivit en fälla? Ja, om något av de mindre borgerliga partierna åker ur riksdagen idag.

Straff: Sitta i en kittel med kokande olja. Åka ur riksdagen.

Nej, det handlar inte om att Centern är världens rikaste parti med två miljarder kronor på banken, efter att ha sålt sin tidningskoncern.

På centersvenska kallas synden ”tvesovling” och skyldig är den som lägger två olika sorters pålägg på samma brödskiva. I Centerns fall handlar det om försöket att ovanpå sina folkrörelsepragmatiska landsbygdsväljare lägga ännu ett lager: storstadsliberalerna.

Bägge grupperna har under mandatprioden utmanats av C-ledningen: de förstnämnda till exempel av den nya kärnkraftslinjen, de senare av FRA-beslutet. Nu visar det sig om de ändå stannat kvar.

Straff: Slängas i en ormgrop. Åka ur riksdagen.

Alla de andra borgerliga partierna hade gjort det: radikala politiska renoveringar som utmanat de egna kärnväljarna. Men inte Kristdemokraterna. Göran Hägglund verkade nöjd med att sitta under korkeken och räkna procenten. ”En, två, tre, fyra”.

Men till sist skred KD-ledningen till verket under parollen ”Verklighetens folk”. Nu fick det vara nog med det kulturella och politiska förtrycket av medelsvensson! Politiken skulle dra sig tillbaka: lättja igen, alltså.

Det gamla förbudspartiet stod inför sin revolution. Nä. Det blev en het debatt på kultursidorna, men knappt några förändringar i KD:s politik.

Kanske visar väljarna i kväll att det ändå var rätt att inte riva ut det gamla. I så fall sparade KD-ledningen en del arbete.