Den 8 oktober berättar Mona Sahlin och de gröna språkrören på en presskonferens att de vill bilda regering tillsammans.

Dörren är enligt Sahlin stängd för vänsterpartisterna, även om de vid ett senare tillfälle skulle ompröva sin ansvarslösa ekonomiska politik.

Andra akten sätts upp bara två dagar senare, när Sahlin efter ett internt s-möte tvingas backa och återigen bjuda in Lars Ohly och vänsterpartiet till överläggningar.

Den socialdemokratiska parti­vänstern i fack och partidistrikt, enligt vissa i förening med Mona Sahlins personliga fiender, hade alltså lyckats tvinga s-ledaren att åtminstone tillfälligt överge sin tvåpartistrategi.

Partikamraterna kunde få Mona Sahlin att byta kurs, men de gröna har ingen lust att följa efter, åtminstone inte utan att få någonting för det.

Den 8 oktober var ju en jubeldag för de båda språkrören, som tyckte sig ha ett regeringssamarbete med socialdemokraterna inom räckhåll. Detta hade Maria Wetterstrand och Peter Eriksson kämpat för ända sedan de valdes 2002.

Mona Sahlin har löpt ett opinionsmässigt gatlopp efter att hennes ursprungsplaner havererade. Skadan blev större eftersom den rödgröna röran mixades under en akut finanskris, när många väljare söker trygghet och stabilitet.

På en månad tappade social­demokraterna runt 6 procent­enheter i ett par mätningar.

”Jag ser mig lite som en storasyster som håller pojkarna i öronen”, har Sahlin skämtsamt sagt om sin relation till de mindre partierna.

Men leendet har nog stelnat. Nu riskerar Mona Sahlin att tvingas till eftergifter till både miljö- och vänsterpartiet, för att kunna etablera ett trepartisamarbete som hon egentligen inte tror på.