På onsdag startar S-kongressen i Älvsjö och då är det upp till bevis för Mona Sahlin.

Har politiken förnyats och moderniserats sedan hon blev partiledare 2007 och efter katastrofvalet 2006? Själv tycker hon att det gått bra, överraskande nog.

–Vi behövde en starkare regeringskonstellation och därför har jag drivit på hårt för att få en rödgrön koalition på plats. Det är nytt och spännande. Att aldrig mer tappa initiativet i jobbfrågan och att få en annan syn på små- företagare och entreprenörskap har också varit helt avgörande för förnyelsen, säger hon.

Men hon pekar nu även på en ödesfråga för framtiden som handlar om demografin, den allt mer åldrande befolkningen i Sverige.

–Vi måste visa hur välfärdssystemen ska se ut och hur de ska orka bära den förändring i demografin som Sverige står inför. Det är en strid jag måste ta, inte bara på kongressen utan även efter, att vi måste jobba mer, fler timmar under våra liv och att fler personer måste arbeta. Dels för att klara välfärdsuppdraget, dels finansiera det, säger hon.

Hon refererar till beräkningar gjorda av Försäkringskassan där alla måste jobba tre år längre under sin livstid för att klara välfärden. I dag etablerar man sig på arbetsmarknaden vid ungefär 28 års ålder medan den faktiska pensionsåldern är cirka 63 år.

Men 35 arbetade år räcker inte, det behövs omkring 38–39 år.

Att hitta lösningar så att det lönar sig för både anställda att jobba längre och för arbetsgivare att ha kvar dem som är äldre kommer att kräva ett nytänkande, inte minst inom S.

Men det handlar också om att se över arbetsmiljön, inflytande på jobbet och arbetsorganisationen. Så att man orkar arbeta längre.

–Vi måste få fler att förstå att barnens framtid och kvaliteten i skolan hänger ihop med att vi som är äldre kan jobba lite längre. Men för att komma dit behövs ett offentligt samtal mellan politiken och de enskilda, säger hon.

I Mona Sahlins förberedelser inför den fem dagar långa kongressen har det ingått en titthålsoperation i knäet förra veckan.

–Det var enda sättet att få tid att läsa allt, säger hon.

Men också för att fundera över hur Socialdemokraterna ska återfå de livsviktiga storstadsväljarna.

–Tappet är tyvärr inte ett fenomen från 2006 utan längre tillbaks. Vi måste fånga upp den oro som finns för att barnen ska ha någonstans att bo, att det ska vara ett juste innehåll i skolan, bra vård och omsorg och barnomsorg dygnet runt.

Men varför märks inte stock - holmarnas missnöje med den förda politiken i form av demonstrationer och protestmarscher?

–I Tensta demonstreras det mot vårdvalet i Stockholm. Sedan är det säkert många som känner att de fått mer pengar i plånboken och först efter ett tag kommer funderingen om var de där pengarna kom ifrån och om det verkligen blev så mycket bättre. Nu har vi ett år på oss att få den debatten, säger hon.

Den gånga veckan har det politiska fokuset legat på Sverigedemokraterna.

Själv har Mona Sahlin upprepade gånger kritiserat Fredrik Reinfeldt för att inte vara tillräckligt tydlig om hur de borgerliga tänker agera om SD kommer in i riksdagen.

Finns inte risken att du på så sätt spelar SD i händerna genom att lyfta fram dem som en makt- faktor och göra dem till en partipolitisk stridsfråga?

–När vi förlorade valet 1991 satt en minoritetsregering med moderat statsminister och Ny demokrati som vågmästare. Det blev kaos. Risken är stor att vi upp- repar det. Därför tycker jag att det hör till den politiska debatten att klara ut hur regeringsbildarna ser på förhållandet till SD.