I december kröp Vänsterpartiet till korset och accepterade det så kallade finanspolitiska ramverket; som överskottsmål, budgettak och rikdagens penningpolitiska mål.

Det blev klartecknet för Socialdemokraterna och Miljöpartiet att släppa in Lars Ohly i det rödgröna samarbetet.

Men när de tre partierna i dag presenterade sina svar på regeringens vårproposition framgick det att meningsskiljaktigheterna består kring hur den praktiska politiken ska utformas för att ta Sverige ur krisen.

Socialdemokraternas Thomas Östros och Miljöpartiets Mikaela Valtersson talade sig varma för tillfälliga åtgärder som snabbt går att sjösätta och lika snabbt går att avbryta när konjunkturen vänder.

I en begynnande högkonjunktur behövs inga krisåtgärder. Thomas Östros underströk att överskotten i de offentliga finanserna måste byggas upp igen. Han aviserade ”åtstramningar och effektiviseringar” i partiets budgetmotion i höst.

Vänsterpartiets Ulla Andersson argumenterade för att ”vi måste investera oss ur krisen och in i framtiden”, vilket betyder stora utbyggnader av järnväg, vindkraft och kollektivtrafik.

Hur mycket satsningarna kostar kunde hon inte ge besked om.

Partierna står också fortfarande långt ifrån varandra när det gäller skattepolitiken. Vänsterpartiet vill riva upp regeringens inkomstskattesänkningar. Miljöpartiet säger nej till det. Och Socialdemokraterna har inte bestämt sig.

Oenigheten kring andra skatter består också.

Om ett år har de tre partierna lovat komma med ett gemensamt alternativ till regeringens vårbudget. Den praktiska politiken riskerar att bli en lika stor stötesten som de teoretiska budgetmodellerna.