Samtidigt fick Fredrik Reinfeldt för första gången erfara hur det politiska landskapet i EU-parlamentet skiljer sig från hur det ser ut på hemmaplan. EU-parlamentets största gruppering, den konservativa och kristdemokratiska, som är Reinfeldts partivänner var i hög grad frånvarande under debatten. Och reaktionerna från de fåtaliga som yttrade sig var påtagligt svala och ibland öppet kritiska. Däremot kunde Reinfeldt inkassera en del beröm från företrädare för andra partigrupper, som socialdemokraterna och de gröna. Tydligast märktes detta i Fredrik Reinfeldt tydliga uttalande för ett turkiskt medlemskap i EU och för en genomgripande omprövning av EU:s jordbrukspolitik. I de frågorna är Reinfeldt dissident i sin egen politiska familj.

I sitt anförande räknade Reinfeldt upp en serie framtida utmaningar för EU och följde en numera ganska traditionell lista av prioriteringar. Först klimat och energi, därefter sysselsättning, ekonomisk tillväxt, demografi, migration och slutligen EU:s utrikespolitiska roll i världen.

En röd tråd i Reinfeldt framställning handlade om EU:s öppenhet mot omvärlden. Den syntes i kravet på fortsatt utvidgning av medlemskretsen, i önskan att de globala frihandlingsförhandlingarna i WTO skall lyckas liksom i betoningen av behovet av legaliserad invandring och ett gemensamt europeiskt asylsystem. Reinfeldt ville integrera migrationsfrågan i EU:s utrikespolitik, bland annat för att täcka Europas behov av invandrad arbetskraft för att säkra välfärden.

Genom att förespråka öppenhet på olika områden markerade Fredrik Reinfeldt sitt motstånd mot de starka krafter som hellre förordar protektionism och stängda gränser. Kort sagt, Reinfeldt gjorde klart att han motsätter sig alla idéer om att förvandla EU till en Fästning Europa.

Under dialogen med ledamöterna fick Fredrik Reinfeldt en lång rad förväntade frågor. Från vänster efterlystes ställningstagande till de sociala frågorna och den svenska arbetsmarknadsmodellen, från liberaler efterlystes besked om Sveriges förhållande till euron och från olika euroskeptiska ledamöter upprepades kravet på folkomröstning om Lissabon-fördraget.

Tvärs igenom de olika partierna återkom dessutom frågor om vad den svenska regeringen tänker göra för att stoppa EU-parlamentets pendling mellan Bryssel och Strasbourg. Statsministerns svar gick ut på att han måste respektera vad som står i EU:s fördrag och länge inte alla de 27 medlemsländerna är överens om någonting annat så fortsätter denna flyttcirkus.